Aristoteles och naturvetenskaperna

På Rafaels berömda målning Skolan i Aten (målad omkring 1510) är Platon och Aristoteles centralfigurerna.

Som den idealist han är pekar Platon mot himlen: det sanna och värdefulla finns ovanför eller bortom vår vanliga verklighet. Men Aristoteles sträcker handen rakt fram: i världen omkring oss, i de enskilda tingens värld, kan vi finna idéerna, sanningen och skönheten. Idén – eller formen – är en del av tinget. Den rena formen finns inte i vår värld, utan är detsamma som Gud, den högsta principen. Inte heller finns här den alldeles formlösa materien. Världen är form och materia i förening.

Aristoteles (384–322 f.Kr.) var inte atensk medborgare. Han föddes i Makedonien, där hans far var kunglig hovläkare. Han sändes som tonåring till Aten för att studera vid Platons skola, Akademin. Där förblev han i ett tjugotal år till Platons död 347. Periodvis tvingades han att vara på flykt från Aten, där de antimakedonska stämningarna växte i styrka som en följd av Makedoniens alltmer ökande makt. Under några år var Aristoteles lärare för den unge makedonske tronföljaren Alexander.

Alexander den store skapade en stormakt, ett världsherravälde. Men Aristoteles bild av det goda styrelsesättet sammanhänger inte alls med detta. Filosofens idealsamhälle var och förblev pólis, den begränsade stadsstaten. Han skiljer mellan tre former av styre: samhällen där en styr (monarkin), där några styr (aristokratin) och där många styr (politeia). Alla tre kan fungera väl. Men om själviskheten och egenintresset tar över, kan var och en av de tre styrelseformerna fördärvas.

Också här märks en skillnad gentemot Platon. Aristoteles utgår inte från en modell av det ideala eller perfekta samhället. Han diskuterar olika styrelseformers fördelar och nackdelar med erfarenheten som bas. Hans beskrivning av det bästa möjliga samhället grundar sig mer på erfarenhet av politikens praktiska möjligheter än på den filosofiska spekulationen.

Någon gång på 330-talet f.Kr. grundade Aristoteles en skola i Aten, Lykeion (Lyceum på latin). Om Platons Akademi var teoretiskt inriktad och hyste en speciell förkärlek för matematik, så fanns i undervisningen på Lykeion en starkare betoning på naturvetenskaperna, inte minst biologin. Den här olikheten mellan skolorna speglar en viktig skillnad mellan Aristoteles och Platon.

Det har med viss rätt sagts att Aristoteles var den störste biologen före Linné. Aristoteles undersöker, beskriver och förundras över de mest skiftande former av liv. Med viss udd mot Platon säger han till sina elever:

Till och med varelser som kan verka obehagliga för våra sinnen erbjuder glädjeämnen för den som har ett filosofiskt sinne och har förmågan att förstå orsakssammanhang. Vi kan glädja oss när vi ser en konstnärs verk, varför skulle vi då inte glädja oss över naturens? Betraktandet av låga former av liv bör inte väcka en barnslig motvilja, ty i allt naturligt finns något att förundras över. (Djurens delar I:V, förkortat)

Aristoteles undersöker kycklingembryons utveckling, han redogör för fortplantningsprocesserna hos däggdjur och fiskar. När det gäller marinbiologin bekräftades flera av hans beskrivningar först på 1800-talet.

Hela naturen är målinriktad, menar Aristoteles. Om vi frågar oss varför naturen har gett oss öron, är svaret enligt Aristoteles: För att vi skall höra. Varför ligger ett ekollon på marken? Jo, naturens avsikt är att det skall växa en ek här om några år. Det här sättet att tänka brukar kallas teleologiskt (efter det grekiska ordet telos, ändamål).

Den moderna vetenskapen talar inte om ändamål, utan om orsak–verkan. Men tron på ett ändamål levde länge kvar på många områden, också inom naturvetenskapen. Den stora striden om darwinismen under senare hälften av 1800-talet var på många sätt en strid mellan den gamla tron på ett av Gud bestämt ändamål i tillvaron och den nya vetenskapens värld där den ändamålslösa slumpen härskar. På sätt och vis kan den här 1800-talsdebatten kring utvecklingsläran betraktas som en sentida strid mot en kvardröjande aristotelism inom naturvetenskaperna.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu? Du kanske är intresserad av avsnitt 40, om demokratins genombrott i antikens Grekland – och hur den liknar moderna maffiavälden.