Insulin: Den första injektionen 1922

Foto: Laboratorium 221, där Frederick Banting och Charles Best arbetade med att framställa insulin 1921-1922. Bildkälla: Toronto universitet.

14-årige Leonard Thompson, en av Torontos allmäna sjukhus icke-betalande välgörenhetspatienter, hade genom en svältkur överlevt sin diabetes i två år. Han var ett sängliggande benrangel, undernärd med uppsvullen buk, svag, slö och blek, hans hår ramlade av i stora tussar, hans andedräkt luktade aceton. När han lades in på sjukhuset i början av december 1921 vägde han 29,5 kilo och hade högst några månader kvar att leva.

Efter ett första, misslyckat försök den 11 januari arbetade biokemisten James Collip nästan dygnet runt i tolv dagar för att förbättra insulinet.

Leonard Thompson, som nu knappast hade mer än några dagar kvar att leva, får på förmiddagen den 23 januari 1922 fem kubicentimeter insulin injecerat under huden.

Hans blodsocker är 0,52 procent. Dagen därpå får pojken två injektioner på vardera tio kubikcentimeter. Blodsockret faller till 0,12, vilket är inom gränsen för det normala. Sockret och ketonkropparna i urinen försvinner. ”Pojken blev piggare, mer aktiv, såg friskare ut och sa att han kände sig starkare”, noterade Banting, Best, Collip och sjukhusets läkare Walter Cambell som gav injektionerna.

Leonard Thompson, ca sju år efter att ha behandlats med insulin. Bildkälla: Toronto universitet.

Detta var en obestridlig framgång. Pojkens återvändande från dödens närhet var inte heller en tillfällighet. Med två dagliga injektioner på fyra kubikcentimeter vardera fortsatte han att ha normala eller nästan normala blodsockervärden, han gick upp i vikt och började mer och mer bete sig som en 14-åring ska göra.

Uppmuntrade av de goda resultaten tog gruppen åter kontakt med diabetikern Joe Gilchrist, Bantings gamle kurskamrat från medicinstudierna som en månad tidigare utan positivt resultat hade testat insulin genom att svälja det. Den här gången får Gilchrist insulininjektioner och effekten är lika god som på pojken Thompson.

Gilchrist engagerar fler diabetiker bland sina patienter på Militärsjukhuset i Toronto, gamla krigsveteraner som liksom sin doktor svälter under Allens hårda kur. Gilchrist prövar den första satsen av e nya insuliner som framställs. Injektionerna är smärtsamma och det blir bölder efter snart sagt varje spruta. Efter Gilchrist är det veteranernas tur och blodsockerhalterna sjunker, deras krafter återvänder. ”Vi var Freds och Charlies mänskliga försökskaniner”, berättade Joe Gilchrist ”men vi var visst inga martyrer eller hjältar. Vi visste alla att vi var döende och då försöker man vad som helst.”

Rykten om de framgångsrika försöken med insulin i Toronto spreds med massmedias hjälp långt utanför den medicinska världen. Läkare som behandlade diabetespatienter skrev vädjande brev och bad om insulin. Patienter eller anhöriga till sockersjuka hörde av sig och tiggde insulin. Men gruppen var inte mogen att börja behandla patienter. Deras insulin var ännu för okänt och opolitligt.

Hösten 1923 behandlades över 20 000 diabetiker med insulin. Insulinet hade då lämnat sitt experimentstadium och var på god väg att bli en reguljär behandling vid svåra fall av diabetes. Insulinet hade också fortsatt sitt segertåg från den amerikanska kontinenten över till Europa.

Upptäckten av insulinet blev en kraftfull vitamininjektion både för behandling och forskning.

I ett enda slag förändrades det tröstlösa pillandet med dieter, det ständiga exakta mätandet och vägandet av maten, den fordrade disciplinen och de dystra resultaten som dålig lön för den stora mödan. Diabetes var visserligen alltfort en krävande kronisk sjukdom men med insulin gav behandlingen resultat. Det var inte längre svältande dödsdömda patienter som läkarna försökte hålla i liv utan i de flesta fall människor med ett i stort sett normalt liv, människor som arbetade, som gifte sig och skaffade barn.

Texten ovan är ett nedkortat utdrag från Tord Ajankis Historien om diabetes (1999).

Hitta boken hos ett bibliotek nära dig

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu?