Artiklar

Karthago

Karthago i William Turners "Karthagiska imperiets nedgång"
Karthago skulle enligt myten ha grundats av drottning Dido som flytt från den feniciska staden Tyros (i nuvarande Libanon) sedan hennes bror dödat hennes make. Så småningom kom berättelsen om Dido att länkas till den romerske ”urhjälten” Aeneas; så skedde till exempel hos poeten Vergilius i det romerska nationaleposet Aeneiden.

Trots att Dido är en sagogestalt finns det korn av sanning om Karthagos förflutna i berättelsen. Även om staden inte grundats av en kungadotter från Tyros, var Karthago från början en fenicisk koloni som etablerats i norra Afrika (i nuvarande Tunisien), kanske redan på 800-talet. Och trots att Didos förbindelse med Aeneas är en vacker och tragisk saga, fanns det gamla och goda relationer till Rom. Bland annat finns ett avtal från år 509 som vittnar om Karthagos intressen på Sicilien.

Feniciska och grekiska kolonier hade redan på 700-talet etablerats runt Medelhavet. De tidigaste var de feniciska som fanns på Iberiska halvön och i Nordafrika. De grekiska, som kom något senare, grundades i dagens Syditalien och på Sicilien men också i dagens Libyen. De grekiska kolonierna var jordbrukskolonier som också bedrev handel, men inte hade denna som huvudsaklig inkomstkälla. I de feniciska var däremot handeln, särskilt med metaller som tenn och silver, den dominerande inkomstkällan. Med sitt strategiska läge på handelsvägen mellan det feniciska moderlandet i öster och gruvorna på Iberiska halvön i väster utvecklades Karthago till en viktig handelsstad.

Karthago och dess innevånare var fenicier eller, som romarna kallade dem, ”puner”. Vare sig staden hade grundats av kolonister från Tyros eller ej, uppehölls nära kontakt mellan Karthago och Tyros, till och med sedan Karthago blivit en stormakt och börjat grunda egna kolonier. Kulturellt, språkligt och religiöst behöll Karthago sin feniciska identitet. Det puniska språket var ett semitiskt språk, nära besläktat med det feniciska. Och varje år skickades en expedition från Karthago till Tyros för att där offra åt guden Melkart.

Vår kunskap om Karthago och punerna baseras på arkeologiska vittnesbörd och på grekiskt eller romerskt material. När det tredje puniska kriget avslutades med Roms totala seger år 146, förstördes Karthago helt av de segrande romarna. Livius berättar om massslakt på Karthagos innevånare. Han skriver också om att de som överlevde och blev romerska slavar fick sina tungor utslitna för att det puniska språket skulle försvinna för alltid och om att romarna beströdde åkrarna utanför det som varit Karthago med salt för att ingenting skulle kunna växa där. Det besegrade Karthago och dess folk utplånades medvetet. Materialet om Karthago och om konflikterna mellan Rom och Karthago på 200- och 100-talen bygger därför så gott som uteslutande på den romerska segrarmaktens version av vad som hände. Givetvis är denna starkt vinklad i romersk favör.

Det finns emellertid också andra om än fåtaliga utsagor. Filosofen Aristoteles (år 384–322) skrev omkring år 340 en text där han jämförde Karthago med det grekiska Sparta. Han såg Karthago som en förnuftigt styrd stat och var positiv till att de ledande i Karthago tillsattes efter kompetens, inte efter börd. Vidare talar han väl om Karthagos folkförsamling. Helt pålitlig är han emellertid inte. Han nämner till exempel inte de två suffetes (”domare”) som var stadens ledare och som, liksom de romerska konsulerna, valdes för en period av ett år. Mycket tyder också på att den folkförsamling han var så positiv till var ganska maktlös. I stället låg en betydande del av den politiska makten hos de 300 medlemmarna i statsrådet, som var motsvarigheten till den romerska senaten. ”Regeringen” utgjordes av ett arbetsutskott om 30 medlemmar från statsrådet. Vid sidan om detta fanns också statens högsta domstol, ett etthundrafyramannaråd som i likhet med högsta domstolen i USA i våra dagar, övervakade att författningen följdes. Samtliga politiskt aktiva i Karthago tillhörde, föga förvånande, samhällets högsta skikt av storgodsägare eller storköpmän.

Från 300-talet var Karthago starkt påverkat av den hellenistiska kulturen och hade en stor grekisk befolkning. Den militäre ledaren under det andra puniska kriget, Hannibal, läste och skrev till exempel på grekiska och omgav sig med lärda och vetenskapsmän från det grekiska området.

Eftersom handeln var så viktig för Karthago blev staden en centralpunkt i ett mäktigt handels- och sjöfartsnät. Staden hade redan tidigt goda förbindelser med etruskerna i norr och från 400-talet berättas att sjöfarare från Karthago inte bara handlade med tenn från Cornwall och Bretagne utan också att de sökte sig ner längs Afrikas västkust, kanske så långt som förbi Senegal.

Artikeln är ett utdrag från...

Romarriket

75 kr

»Den som vill bredda sin förståelse för Roms tidiga liv, innan staden blev till ett imperium … kan med stort utbyte läsa Eva Queckfeldts bok.« Tidskriften Medusa

Kunnig och medryckande skildring av romarriket!

År 509 f Kr fördrevs den sista romerska kungen. Det var startskottet för den romerska republiken som därefter existerade i mer än 500 år. Nu lades grunden till det som skulle bli ett av antikens stora imperier. Många av dagens politiska och kulturella företeelser har sin grund i den romerska republiken. Detta är ett arv som vi inte alltid är medvetna om.

Eva Queckfeldt, fil dr i historia, skildrar det romerska samhället på ett kunnigt och engagerande vis. Hon beskriver det politiska, sociala och religiösa livet och försöker att också lyfta fram de romerska kvinnorna. Romarriket ger oss även fängslande kunskaper om den romerska armén och krigföringen.