Napoleon beundrade hans militärgeni, Voltaire tyckte för det mesta att han var okej och Lisa på förlaget är precis tokig i honom. Fredrik den store, kung av Preussen under halva sjuttonhundratalet, var en figur som än idag väcker starka känslor.
Fredrik föddes den 24 januari 1712 som äldsta son till kronprins Fredrik Wilhelm. Dennes pappa (vår Fredriks farfar) Fredrik I, hade 1701 krönt sig till kung i Preussen eftersom att han utanför den tysktalande provinsen Preussen i Polen inte översteg ranken kurfurste av Brandenburg.
1713 dog Fredrik I, och Fredrik Wilhelm tog tronen. Hans fokus på armén gav honom smeknamnet ”soldatkungen”, och han ville såklart att sonen Fredrik skulle bli en stor tysk militär. Till hans stora förargelse var den unge Fredrik inte det minsta intresserad av detta — han var liksom resten av Europa förälskad i fransk kultur och filosofi, vilket Fredrik Wilhelm verkligen hatade.
Relationen mellan Fredrik och Fredrik Wilhelm surnade och är idag ökänd i Tyskland. Tonåringa Fredrik blev ständigt slagen, hånad och hotad av sin pappa, och som artonåring försökte han desperat rymma till sin mammas släktingar i Storbritannien. Detta misslyckades totalt. Fredrik fängslades och tvingades se sin bäste vän (och medhjälpare till flyktförsöket) Hans Herrman von Katte halshuggas. Hans pappa hade först tänkt låta avrätta även sonen, men övertalades att låta bli.
Efter tre års tjänstgöring i armén blev Fredrik ”förlåten” av sin pappa, och fick slottet Rheinsberg att bo i med ett eget hov. Där ägnade sig Fredrik åt filosofi, poesi och brevväxling med franska författare, däribland Voltaire. Själv skrev han boken Anti Machiavel, som var en kritik mot Machiavellis Fursten och dennes definition av regenter och härskartekniker. För mer om detta, spana in boken Historiens tyranner!
När Fredrik Wilhelm dog 1740 besteg Fredrik den preussiska tronen som Fredrik II. Han var mycket förtjust i upplysningstidens ideal och genomförde genast många reformer i sitt land, bland annat förbjöd han tortyr och införde religionsfrihet. Samma år invaderade han Schlesien i dagens Polen, då en österrikisk provins, och inledde på så vis det österrikiska tronföljdskriget. Rivaliteten han då startade mellan Österrike och Preussen skulle fortsätta långt efter hans livstid.
I krig fokuserade Fredrik ofta på fiendearméns flanker, och besegrade på så vis många gånger arméer mycket större än hans egen. Trots hans status som legendariskt militärgeni vann han sitt största krig genom ren tur — under Sjuårskriget blev Preussen alldeles omringat, och skulle med största sannolikhet gått under om inte den ryska tsarinnan Elisabet dött av en stroke. Hon efterträddes av sin systerson Peter III, som var ett stort fan av Fredrik och genast slöt fred.
Fredrik den store kallade sig själv för sitt lands första tjänare, och beskrev en krona som en hatt som släpper in regnet. Han var oftast klädd i en enkel uniform, och undvek det kungliga hovet. Bäst trivdes han på rokokoslottet Sanssouci i Potsdam. Där bodde han med sina italienska vinthundar och umgicks med vänner – bland annat bodde Voltaire hos honom en period. Det var också Voltaire som först kallade honom för ”den store”.
Hans fru Elisabet Kristina var inte välkommen på Sanssouci, och hade sitt eget liv på det kungliga slottet i Berlin. Under Fredriks regeringstid träffades de sällan mer än någon gång om året, och de fick aldrig några barn. Historiker har under två sekel försökt förklara varför Fredrik den store inte fick några arvingar eller hade några älskarinnor. Han har kallats impotent, steril och misogyn. Idag är de flesta moderna historiker överens om att han helt enkelt var homosexuell.