Genom sin frejdighet och sitt rättframma sätt blev Karl XV snabbt populär och kallades i folkmun Kron-Kalle. Han hade en anspråkslös stil, klädde sig ofta som en vanlig undersåte och sades resa runt i riket inkognito. Eftermälet är rikt och sägnerna om honom många, men vem var han egentligen?
Han var äldste son till Oscar I och Josefina av Leuchtenberg och kröntes till kung av Sverige-Norge 1860. Under sin tid som kung strävade han efter att stärka den nordiska maktställningen, dock utan att lyckas. Internt förlorade han mycket av sin reella makt genom representationsreformen och tvåkammarriksdagens införande. Liksom sina syskon var han konstnärligt lagd och skrev både poesi och målade tavlor. När han vid 46 års ålder avled efter en tids sjukdom saknade han och hustrun Lovisa manliga arvingar och han efterträddes av sin yngre bror, Oscar II.
Thorsten Sandberg har i sin tematiskt upplagda biografi över Karl XV tagit fasta på den rika floran av berättelser om kungens liv och leverne och menar att man skulle kunna kalla honom Sveriges siste sägenkung. Här får läsaren möta den notoriskt otrogne kvinnokarlen, den sörjande föräldern, den entusiastiske militären och mannen med stort rättspatos som alltid står på den enkla människans sida.
Kungens folkliga, för att inte säga demokratiska, stil där han betonade enkelhet på flera fronter retade upp etablissemanget. Hans kvinnoaffärer vid sidan om äktenskapet väckte oro, och han hade långa förhållanden med flera mätresser.
En monark på denna tid hade en given roll i politiken. Karl XV:s roll i några viktiga politiska frågor – till exempel den stora frågan om en representationsreform (beslutad 1865, genomfört året efter) – träder fram i boken. Framför allt identifierade sig Karl med militären, soldatlivet var något han prioriterade. Tidigt på morgonen efter bröllopsdagen smet han till exempel iväg till en manöver på Ladugårdsgärde för att umgås med knektarna.
Boken avslutas med en årskavalkad där händelser i kungafamiljen Bernadotte varvas med händelser i unionsländerna Sverige och Norge. Årsrevyn omspänner tiden 1826 till 1872 – den tid Karl XV levde.
En unik del av boken, och en aspekt som inte alls i samma utsträckning förekommit i tidigare framställningar av Karl XV:s liv, är sägnerna. Boken erbjuder ett både rikt och underhållande material där vanligt folks uppfattning av monarken träder fram. Karl XV var den siste mytomspunne kungen. I boken inledande kapitel lyfter författaren fram några Karl XV-sägner och berättar generellt om fenomenet sägner kopplat till regenter. Framställningen i övrigt kryddas med historier som funnits om monarken.
Utgångspunkten för boken var författarens intresse för en av Karl XV:s gunstlingar, den från Armenien härstammande egyptiern Ohan Demirgian, som skymtar fram i ett kapitel. Dennes liv under sex dramatiska år i Karl XV:s omedelbara närhet väckte såklart också intresse för kungen – en i den svenska regentlängden rätt så anonym monark. Demirgian och kungen var själsfränder, båda hade stor aptit på kvinnor och gillade hästar. Vem var mannen som tog Demirgian till sig så oförblommerat? Den frågan startade författarens research och skrivprocess.
