Hovet har i alla tider varit en myllrande social arena, med plats för såväl adelsmän som pigor. Men detta nav i samhällets topp har också till stor del varit otillgängligt för utomstående. Vad har dolt sig bakom de stängda dörrarna? Vilka sysslor har egentligen ingått i tjänsten som kammarherre, hovjunkare, statsfru och hovfröken? Vad har man använt gardister och drabanter till? Och vilken roll har etnisk bakgrund, språk och religion spelat vid hovet?
Att med pompa och ståt åskådliggöra kungamaktens storhet för undersåtar och utländska iakttagare har sedan Gustav Vasas tid varit en viktig uppgift för hovet. Mindre känd är kanske dess betydelse för kulturlivet. Operor, teateruppsättningar och byggnadsverk – genom århundraden har hovet anlitat landets mest framstående konstnärer och därigenom bidragit till den svenska kulturskatten. Björn Asker, docent i historia, ger en unik inblick i den svenska hovhierarkins intrikata uppbyggnad. Författaren låter hovets nyckelpersoner komma till tals, från riksmarskalkar till barnsköterskor. Boken är den första i sitt slag och visar upp det fascinerande maskineri som får den svenska monarkin att fungera.
Hovet har också varit en kulturmiljö av enorm betydelse. Ända in på 1800-talet var nästan hela den svenska kultureliten anställd vid hovet eller beroende av kungliga beställningar: slottsarkitekterna Nicodemus Tessin den äldre och den yngre, målaren David Klöcker Ehrenstrahl och författaren Johan Henric Kellgren – de och många andra hade kungen som sin främste uppdragsgivare. Stockholmsoperan och Dramatiska teatern överfördes inte förrän 1881 från hovet till statsförvaltningen för att på 1890-talet bli statliga aktiebolag. Mest med statliga anslag men också med privata medel bekostade monarkerna uppförandet och förskönandet av monumentala byggnader som Stockholms slott, Drottningholm och Gripsholm.
Hovet har även varit en politisk teaterscen som genom pompa och ståt åskådliggjort kungamaktens och Sveriges storhet för undersåtar och utländska iakttagare. Framförallt har kungarnas kröningar och begravningar varit storslagna skådespel. Gustav Vasas jordfästning 1560 inledde arvrikets tradition av påkostade kungabegravningar. Men tiderna förändrades och gamla tiders ceremoniella former framstod som föråldrade. ”Än en gång måste jag med beklagande konstatera”, skrev statsminister Tage Erlander efter Gustav V:s begravning 1950, ”hur litet jag lämpar mig för maskerad-upptåg, när dessa avser att ge uttryck för stil och högtidlighet.”
Denna bok är den första sammanfattningen någonsin av det kungliga hovets historia och den fyller därför en stor lucka i svensk historieskrivning. Björn Asker klargör utvecklingens stora linjer, från Gustav Vasa till Gustav VI Adolf. I rikliga citat låter författaren även forna tiders människor själva komma till tals, från kungar och riksmarskalkar till kuskar och barnsköterskor. Den som vill studera vidare får fylliga hänvisningar till litteraturen och tips om arkivmaterial.
Boken är skriven för en historieintresserad allmänhet. Men den har ett innehåll som är intressant även för professionella historiker eftersom den ger en ny överblick och bygger på den senaste litteraturen. Hovets historia beskrivs i diskuterande ordalag. Den löpande texten illustreras med citat ur samtida källor, från Gustav Vasas brev på 1520-talet till 1900-talets memoarlitteratur. I notapparaten ges fylliga hänvisningar till litteraturen och till arkivmaterial.
Efter ett inledningskapitel om hovets hierarki och dess förändringar över tid följer tre tematiska kapitel, där hovet behandlas som social arena, som kulturmiljö och som politisk teaterscen. I ett kort avslutningskapitel diskuterar författaren några drag i hovets historiska utveckling och forskningen om hovet.
