Drottning Margareta blir Europas mäktigaste kvinna

Avgörandets stund ägde rum strax utanför Falköping. Där, vid den lilla byn Åsle, finns ett lågt berg som kallas Gerumsberget. Enligt Lantmäteriet är det bara 326 meter högt, men sluttningen ner mot dalsänkan vid själva samhället är ändå brant. Det var på denna sluttning som drottning Margaretas styrkor stod uppställda en vinterdag år 1389, närmare bestämt den 24 februari.

Man tänker sig lätt att betydelsefulla fältslag ska vara storslagna episka historier med tiotusentals man som kastar sig fram mot varandra över jättelika slagfält och gärna kämpar i dagar och nätter. Men så var det sällan under den period som vi idag kallar medeltiden. Arméerna var nästan alltid små och bestod framförallt av ett mindre antal tungt beväpnade riddare samt lite fler fotsoldater och ett antal bågskyttar. Den här dagen var därmed typisk för sin tid, vilket historikern Dick Harrison har påpekat. Typiskt var även att senare krönikörer skulle tiodubbla antalet deltagande soldater, för att få det hela att låta maffigare.

I verkligheten var det så här: På den ena sidan hade kungen av Sverige, Albrekt av Mecklenburg, samlat all sin makt – drygt 1 000 krigare, en hel del av dem välrustade och erfarna män som importerats från hans tyska hemland. Mot honom stod den där kvinnan, drottning Margareta, vars här leddes av norrmannen Henrik Parow, med sammanlagt ungefär 1 500 man, troligtvis lättare rustade än den svensk-tyska armén.

Även om styrkorna var små var insatserna stora. Det som stod på spel var inget mindre än Nordens framtid. Margareta Valdemarsdotter, vars far var den danske kungen Valdemar Atterdag, som i svensk historia mest är känd för att ha gått hårt fram mot Gotlands bönder, var änka efter kung Håkan Magnusson och hade redan i praktiken blivit drottning över Norge och Danmark. Just hennes status som änka var avgörande – för den medeltida kvinnan fanns ingen säkrare väg till självständighet än att först gifta sig och sedan leva vidare efter sin makes död. Då kunde hon agera nästan lika fritt som vilken man som helst och behövde inte begränsas alltför mycket av traditionella könsroller. Det passade Margareta utmärkt. Hon ville lägga under sig även Sverige och på så vis skapa ett enat Norden, ett rike som åtminstone i teorin skulle kunna vara mäktigt nog att stå emot länderna på andra sidan Östersjön (de tyska staterna som tagit för vana att bestämma över sina grannländer, och lägga beslag på större delen av deras handel).

Till saken hör att drottning Margareta skickligt utnyttjade svenska stormäns missnöje med Albrekt och hans tyska fogdar, som anklagades för att plundra folket och för att hota de traditionella ätternas makt. Därför hade flera av de svenska stormännen hört av sig och bett drottning Margareta tåga in i landet och kasta ut tyskarna. Gjorde hon det, då skulle de gärna tjäna henne som Sveriges ”fullmäktiga fru och rätta husbonde”.

Men så var det kampen som måste vinnas: det avgörande slaget vid Åsle. För strider hade pågått ett tag innan drabbningen tog sin början. Uppgifterna om vad som egentligen skedde är ganska så oklara. Senare historieberättare, som troligen var missnöjda med bristen på spännande detaljer, har fyllt på med egna påhitt. Albrekt av Mecklenburg ska ha hånat sin motståndare för att hon var kvinna och kallat henne ”kung Byxlös”. Han ska också ha skickat henne ett paket med en slipsten, som hon kunde vässa sina saxar och nålar på – underförstått sådant som en kvinna egentligen borde ägna sig åt.

Inget tyder på att de historierna är sanna. Troligen är det inte heller sant att Albrekts tungt rustade ryttare fastnade i sankmark när de gick till angrepp mot drottningens styrkor denna februaridag, och att det var därför som de förlorade. Men en förlust för svensktyskarna blev det i vilket fall, efter en drabbning som nog inte varade mycket mer än en timme. Albrekt och hans son tillfångatogs och drottning Margareta kunde komma ridande i sporrsträck för att njuta av sin triumf. Hon hade nämligen valt att avvakta kampens utgång i Kalmar, bara utifall att.

En dansk samtida krönika sammanfattade det hela: ”Gud vare pris i evighet att han lade den oväntade segern i en kvinnas hand, satte fotbojor på kungarna och handbojor på deras män.”

Det skulle dröja ytterligare åtta år innan drottningens arbete var fullbordat. Men då, söndagen den 17 juni år 1397, samlades 67 adelsmän och biskopar från Sverige, Norge och Danmark i det stora slottet i Kalmar för att svära sin trohet till Margaretas adopterade son, den 15-årige Erik av Pommern. Det var i praktiken en bekräftelse av den nya stormakt som Margareta hade skapat – Kalmarunionen, det skakiga nordiska rike som trots oräkneliga bekymmer skulle bestå i ungefär 130 år.

Drottning Margareta fortsatte att vara omstridd, långt efter att hon 15 år senare dog i pesten på ett skepp i tyska Flensburg. Senare sågs hon omväxlande som en despot som förtryckte svenskar och norrmän, omväxlande som en förkämpe för skandinavisk enhet, i tapper kamp mot tyskt barbari. Andra, inte minst präster och munkar, hade synpunkter på hennes bristande respekt för kyrkovärlden och för att hon rent allmänt ansågs ha betett sig på ett sätt som inte var förenligt med Guds bud.

Just det var inget hon hycklade om, åtminstone inte off the record. I ett brev till sin son Erik gav hon honom tips om hur en regent ska bete sig för att behålla makten, och det var klart machiavelliska sådana. Var smidig, för att inte säga falsk, och slå till utan tvekan när det är nödvändigt. Så löd hennes samlade visdom. Genom att konsekvent tillämpa den blev Margareta Valdemarsdotter till sist regent över det största kristna riket i Europa.

I Vadstena kloster finns en kommentar, nedskriven kort efter den stora drottningens död, som andas ett slags motvillig beundran: ”Hon var under sitt liv mycket framgångsrik, vad det världsliga beträffar.”