Drottning Kristina abdikerar och byter religion

Drottning kristina hade anlänt till staden i skydd av mörkret några dagar tidigare. Efter att hon vilat upp sig och förberett sig ordentligt var det nu dags för själva föreställningen – den storslagna ankomsten.

Den 23 december fördes hon i en vagn till en villa strax utanför Rom. Hon var klädd i en mörkgrå silverstickad kappa; en mörkhårig 30-årig kvinna med stor näsa, oregelbundna anletsdrag, inte mycket mer än 150 centimeter lång. Där välkomnades hon av påvens representanter (som hon egentligen redan hade träffat). Högstämda tal följde och kvinnan – Kristina, som tills nyligen varit drottning Kristina av Sverige – tog värdigt emot ett antal vackra gåvor. En bärstol, sex hästar och en elegant vagn ritad av den berömde arkitekten Gian Lorenzo Bernini.

En lång procession bildades för att följa henne på vägen in till Rom. Allt var förberett för ett stort spektakel, ett triumftåg, för att understryka vad hennes ankomst till staden egentligen betydde: en stor seger för den katolska kyrkan. Och så blev det också. Väl framme red hon in i staden genom porten som numera kallas Porta del Popolo, där man än idag kan se hennes vapen inristat, en vasakärve. Där möttes hon av mer än 100 000 människor som kantade gatorna och som jublande och vinkande hälsade henne välkommen. Dagen hade gjorts till allmän helgdag och alla sägs ha varit där, varenda människa i Rom ”utom nunnor och sjuka”.

Till sist nådde processionen Petersplatsen. När Kristina steg ner från sin häst sköts salut från Castel S:t Angelo. Peterskyrkan var dekorerad med guldtapeter, utlånade av en mäktig kardinal. Hon fördes in i den väldiga helgedomen. Mitt i Sixtinska kapellet föll hon på knä framför påven Alexander VII.

Senare firades mässa i Peterskyrkan under ledning av påven själv. Då tog Kristina för första gången emot nattvarden. Hon valde även ett extranamn, för att markera att hon hade trätt in i en ny fas av sitt liv. Namnet hon valde var Alexandra, kanske för att hedra påven eller som en påminnelse om hennes barndoms hjälte, Alexander den store, som hon så länge drömt om att efterlikna.

Så var det hela över.

Sveriges tidigare drottning Kristina, dotter till protestantismens segerrike förkämpe Gustav II Adolf, hade bytt sida. Hon hade övergett den enda variant av kristendom som var tillåten i hennes hemland och som så många av hennes landsmän hade dött för under decennier av krig och istället blivit katolik. Att kalla det hela en sensation är en underdrift. Det var i själva verket en absolut skandal, ett helgerån, så stötande för många i hennes samtid att det är svårt att hitta en liknelse som gör det hela rättvisa. Man har jämfört uppståndelsen med vad som skulle hända om dottern till USA:s före detta president George W. Bush plötsligt konverterade till islam, flyttade till Pakistan och gifte sig med en talibansk ledare.

Men Kristina var van att stå i centrum för världens blickar. Ända sedan hon föddes hade hennes liv varit fullt av dramatiska ögonblick, sådana som i efterhand skulle ge material till de många hundra böcker, pjäser och filmer som skapats med henne som huvudperson.

Drottning Kristina föddes på Stockholms slott år 1626, av drottning Maria Eleonora. Man hade tagit för givet att barnet skulle vara en son, vilket var vad omvärlden krävde – en arvprins! Först trodde barnmorskorna också att hon var en gosse, för hon var ”luden över hela kroppen och hade en grov, stark stämma”, som hon skrev i sin självbiografi. Men kungen tog emot henne med glädje. ”Jag hoppas, att denna flicka skall bliva mig så god som en gosse”, ska han ha sagt då han för första gången fick det lilla barnet i sin famn.

Fem år gammal var hon då hennes far dog i dimman i Lützen. Tio år gammal var hon då hon skildes från sin mentalt instabila mor, och istället började ägna sig åt de studier som skulle bli hennes livs passion. 18 år gammal var hon då hon blev Sveriges regerande drottning och ledde landet genom de sista, segerrika åren av trettioåriga kriget, som på allvar etablerade Sverige som en stormakt av första rang. Bara något äldre var hon då hon meddelade sin ungdomskärlek, Karl Gustav, att hon inte tänkte gifta sig med honom trots allt (drottning Kristina tänkte inte gifta sig överhuvudtaget, hon tänkte inte låta någon styra över hennes liv).

24 år gammal var hon då hon vid 1650 års riksdag överlistade både riksrådet och riksdagens stånd, och drev igenom en rad reformer som bland annat försäkrade att mannen hon tidigare avvisat, Karl Gustav, skulle bli kung efter henne. Redan då hade hon planerat vad hon fyra år senare genomförde – i rikssalen på Uppsala slott avsade hon sig den svenska tronen och gav sig befriad ut i världen.

Inte undra på att hon har blivit omskriven. En kvinnlig drottning i en tid då män var alltings mått; en säker maktspelare, som frivilligt avstår sin tron och sin barndoms tro, och som sedan ger sig ut på en bitvis förvirrad livsresa som kommer att ta henne runt i Europa, från hov till hov, och inbegripa misslyckade planer på att göra sig till drottning av först Neapel och sedan Polen.

Resan pågår tills hon slutligen återigen etablerar sig i det Rom där hon den där decemberdagen år 1656 togs emot i triumf. Sina sista år tillbringar hon som en aktad kvinna; efter sin död får hon den sällsynta hedersbetygelsen att begravas i det heligaste av det heliga, Peterskyrkan. I drottning Kristinas liv finns dramatiskt material som räcker en bra bit bort mot evigheten.

Missa inte avsnitt 78 av podcasten Historia Nu, där professor Dick Harrison berättar om hur Kristinas pappa Gustav II Adolf kickstartade den svenska stormakten.