Atombomberna i Hiroshima och Nagasaki

Det är en vanlig förmiddag i den japanska staden Nagasaki, den 9 augusti år 1945. På ett sjukhus strax nordöst om stadskärnan är aktiviteten i full gång igen efter morgonens flyglarm. Nu närmar sig klockan redan elva. I sjukhusets kapell tar den katolske prästen fader Ishikawa emot patienternas bikt. Nagasaki är en av Japans mest västerländska städer, med en stor grupp kristna.

Doktor Akizuki har precis stuckit en dräneringsnål i sidan av bröstkorgen på en patient som lider av en kollapsad lunga, när han hör ett svagt ljud. Det låga, surrande ljudet av avlägsna flygplansmotorer.

Han fortsätter att arbeta. Så lägger han märke till att ljudet bara växer. Motordånet stegras. Till slut låter det som att flygplanet är precis ovanför sjukhuset. Doktor Akizuki drar först försiktigt ut nålen ur patientens bröstkorg. Sedan kastar han sig omkull på golvet.

Den här augustidagen har det gått tre dygn sedan det amerikanska flygvapnet fällde det första kärnvapnet, Little Boy, över Hiroshima. Effekten blev precis så förödande som man väntat sig. I den amerikanska ledningen talas det med skräckfylld vördnad om detta nya vapen. Men ännu har inte den japanska regeringen gett upp, även om de i ärlighetens namn inte har haft mycket tid på sig att reagera.

Atombomberna är följden av ett forskningsarbete som pågått med växande intensitet ända sedan 1939. Att varje atom innehåller sanslösa mängder energi hade tydligt beskrivits av Albert Einstein i början av 1900-talet, när han presenterade sina tankar om relationen mellan massa och energi. Men samma år som världskriget bröt ut hade fysiker också visat att kärnklyvning var praktiskt möjlig att genomföra, vilket gjorde det uppenbart att man därmed också borde kunna bygga just det som kom att kallas atombomber – vapen som släpper lös en enorm mängd energi genom fission, klyvning av atomkärnor.

Strax efter att denna upptäckt blev känd inledde flera länder sina egna, högst hemliga försök att med hjälp av sin egen nations ledande fysiker utveckla atomvapen, i USA, Tyskland och Sovjetunionen. Det var en kapplöpning i det tysta, där det amerikanska bombprogrammet efter en tid tog ledningen.

In i det sista fortsatte de allierade att vara livrädda för att nazisternas satsning, som leddes av den berömde fysikern Werner Heisenberg, trots allt skulle hinna före. En desperat Adolf Hitler beväpnad med kärnvapen var en skräckinjagande tanke. Därför lades oerhörda resurser på att USA skulle bli först i världen med det nya vapnet.

Och till sist, våren 1945, var allt färdigt. Men vid det laget var Tyskland i princip redan besegrat. Då beslöts istället att nymodigheten, detta teknologiska underverk, skulle användas mot Japan.

Syftet var att tvinga landet att ge upp sitt allt hopplösare motstånd och på så vis kanske spara hundratusentals amerikanska soldaters liv. Samtidigt ville man gärna pröva bomberna i praktiken. Var de verkligen så effektiva som det verkade vid provsprängningarna?

När Little Boy exploderade över Hiroshima infriades alla förväntningar (eller farhågor, beroende på hur man vill se det). Sprängkraften var verkligen enastående. Men ännu hade Japan inte kapitulerat, och ett kodat meddelande som USA lyckades komma över antydde att de inte heller tänkte göra det.

Svampmolnet över Nagasaki.

Därför skickades Charles Sweeney ut på den färd, som gjorde att han strax efter klockan elva på förmiddagen den 5 augusti passerade över sjukhuset där doktor Tatsuichiro Akizuki befann sig. En kort stund därefter öppnade sig en lucka i molntäcket över staden, flygplanets bombriktare fick syn på en idrottsplats, och Fat Man föll från himlen.

Doktor Akizuki hörde först ingen smäll. Det enda han märkte var att rummet han befann sig i fylldes av ett vitt, bländande ljus, starkare än en blixt. Sedan hördes ett dån, och han kände ett enormt tryck över hela kroppen och pressades ner mot golvet. Han kände sig yr, och det ven i öronen. Efter vad som måste ha varit flera minuter kunde han ta sig på fötter. Alla patienter var täckta med vitt damm, märkte han, men ingen verkade allvarligt skadad.

Först fylldes han av en enorm lättnad. Men så såg han ut genom fönstret. Han såg åt sydväst, in mot Nagasakis centrum. Och stelnade av fasa.

Himlen över staden var svart som tjära och täckt med tjocka rökmoln. Under allt detta svarta hängde en tät gulbrun dimma, som dolde allting. Sakta, sakta klarnade dimman, och själva marken blev synlig. Då såg han att alla byggnader i staden brann, stora som små. Brann gjorde också alla elektricitetsstolpar och alla träden på kullarna. Men att säga att de brann var inte nog, skrev Akizuki senare. Det var som om själva jorden spydde ur sig eld och rök, som om flammorna vällde upp ur underjorden. En ocean av eld, en himmel av rök.

Det måste vara jordens undergång, tänkte han.