Vasaloppet – hur färdades Gustav Vasa i Dalarna?

Första söndagen i mars varje år stakar sig tusentals skidåkare de nio milen från Sälen till Mora. Så har det med några få års undantag varit sedan 1922, då den första upplagan av Vasaloppet genomfördes. De åkare som glider in mot målgången i Mora möts av den högstämda devisen ”I fäders spår för framtids segrar”, en ordalydelse som skvallrar om loppets bakgrund – som de allra flesta vet är ju tävlingen uppkallad efter Gustav Vasa.

I december 1520 befann sig Gustav Vasa i Dalarna. Där försökte han få allmogens stöd i revolten mot den danske kungen Kristian II, som då styrde Sverige. Men bönderna i Dalarna var inte pigga på att göra uppror. Gustav Vasa tvingades därför fly, för att undkomma Kristian II:s män som var honom i hasorna.

Efter några dagar ångrade sig dock dalkarlarna och skickade några skidlöpare efter flyktingen. De hann upp honom och lovade att stödja hans uppror. Sagt och gjort, 1523 var Kristian II:s makt bruten och Gustav Vasa valdes till Sveriges nya regent. Dramatiken i Dalarna vintern 1520–21 bäddade med andra ord ”för framtids segrar”.

Men det var ingalunda ”i fäders spår” som allt detta skedde. Tvärtemot vad många tror flydde inte den blivande nationsbyggaren från Sälen mot Mora, alltså i den riktning som deltagarna i det nutida Vasaloppet åker – han tog den motsatta vägen. Det var i Mora han talade till dalkarlarna för att få deras stöd i upproret mot kung Kristian. Sedan flydde han mot det som i dag är Sälen, där han blev upphunnen.

Orsaken till att arrangörerna bakom det första Vasaloppet 1922 beslöt att det skulle köras från Sälen till Mora var av praktisk natur. Sälen saknade på den tiden järnvägsförbindelser, därför var det bättre att ha målet i Mora där de flesta åskådarna flockades. På det viset var det också enklare för de tävlande att ta sig hem efter loppet.

Med dagens kommunikationer skulle det förstås vara möjligt att vända på steken, och istället köra Vasaloppet i ”rätt” riktning, det vill säga från Mora till Sälen. Men inte ens då skulle man kunna vara säker på att färdas i Gustav Vasas spår. Det är nämligen oklart exakt vilken väg han tog mellan Mora och Sälen.

Den största missuppfattningen kring Gustav Vasas flykt är annars att han skulle ha gjort den på skidor. I de någorlunda samtida skildringarna av händelserna som existerar nämns ingenting om att kungen skulle ha flytt på skidor. Föreställningen om Gustav Vasa som skidåkare uppstår i själva verket först på 1600-talet. Mer troligt är att han gick på snöskor. 1593, 70 år efter äventyren i Dalarna, skriver i alla fall en präst i Malung att så skulle ha varit fallet.

Dessutom borde dagens berömda skidtävling heta Erikssonloppet, och inte Vasaloppet. Då ”upphovsmannen” till tävlingen hastade genom skogarna i Dalarna hette han nämligen Gustav Eriksson. Varken han själv eller hans samtid använde namnet Vasa.

Först på 1600-talet gick det svenska frälset över till att använda den typen av släktnamn, ofta inspirerade av motiv på ättens vapensköld, istället för de gamla -sonnamnen som de ädla stormännen tyckte framstod som lite bonniga. I Gustav Erikssons släktvapen fanns något som liknade en vase, kanske en sädeskärve, och det var den som gav upphov till namnet Vasa (även om många heraldiker i dag tror att ”sädeskärven” i själva verket är ett så kallat murankare, som användes vid husbyggen).

I historieböckerna kallades dock den förste Vasakungen länge för Gustaf I. Det var inte förrän i slutet av 1800-talet som benämningen Gustav Vasa slog igenom på allvar.