Den svenska FN-insatsen i Kongo 1960–1964 var redan från början kontroversiell. Det svenska försvaret hade vid denna tid inga erfarenheter av operationer långt från hemlandet. Och vad var det egentligen man skulle uppnå som fredsbevarare i ett land i kaos?
Steg för steg förändrades uppdraget och de svenska styrkorna blev alltmer en stridande part i ett inbördeskrig kring utbrytarstaten Katanga. Att Sverige ändå slöt upp berodde till stor del på att Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare. För honom var Kongokrisen en avgörande utmaning där han måste visa att världsorganisationen kunde spela en självständig roll mellan stormakterna.
I ett försök att hitta en väg ut ur den förvärrade krisen reste Hammarskjöld till Kongo i september 1961, det uppdrag som skulle bli hans sista och som slutade i en nattlig flygkrasch under oklara omständigheter. Var det en olycka som den officiella utredningen snabbt slog fast? Eller hade Hammarskjöld direkt eller indirekt bragts om livet av någon av de krafter som ville röja honom ur vägen?
Boken är en del av serien Sveriges dramatiska historia.
En söndag mitt i semesterstiltjen 1960 ringde det hos tjänsteförättande chefen på UD. Den som ringde var FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. I New York hade FN:s säkerhetsråd just beslutat att sända en fredsbevarande styrka till Kongo, där kaos utbrutit efter självständighetsförklaringen några veckor tidigare. Hammarskjöld ville låna den svenska FN-bataljonen från Gaza för att få trupp på plats så fort som möjligt. Med en svensk diplomat på den prestigefyllda positionen kom också småstaten Sverige indirekt in i storpolitiken. Men priset var att Sverige inte kunde tacka nej när FN kallade, hur osäkra utsikterna än var. ”Vi kom inte ifrån trupperna till Kongo”, suckade statsminister Erlander i sin dagbok.
De onda aningarna var inte obefogade. Kongo skulle vara ett kortvarigt polisuppdrag men FN-styrkan hamnade i ett eskalerande inbördeskrig där det ursprungliga uppdraget steg för steg förändrades, tills Sverige plötsligt befann sig indraget som en krigförande part i något som alltmer liknade ett klassiskt kolonialkrig mot trupper från utbrytarstaten Katanga, stödda av vita legosoldater. Kongo blev symbolen för mycket av det som en fredsoperation inte borde bli – ett ogenomtänkt uppdrag med oklar ledning och trupper som själva fick hantera många gånger livsfarliga situationer. FN var helt enkelt ingen militärmakt, något som senare kom att besannas gång på gång.
För Dag Hammarskjöld hade Kongokrisen tornat upp sig som hans stora slutliga prövning. Här skulle han visa att världsorganisationen kunde axla ansvaret och bli en tredje kraft mellan väst och öst, en småstaternas och avkoloniseringens företrädare. Allt stod nu på spel. I Kongo fick FN inte misslyckas och detta hängde i sista hand på honom själv och hans omvittnade förmåga att lösa upp de svåraste knutar genom personlig diplomati. Det var på ett sådant uppdrag Hammarskjöld begav sig till Kongo i september 1961. Men under den nattliga inflygningen till flygplatsen Ndola i dåvarande Nordrhodesia störtade planet under mystiska omständigheter. Hammarskjöld och alla andra ombord omkom och de officiella utredarna var snabba att förklara det hela som en olycka som kunde skyllas på den döde piloten. Men med tiden blev frågetecknen allt fler kring ett händelseförlopp där FN:s högste chef bokstavligt talat hade varit omgiven av fiender.