Kongokrisen

En söndag mitt i semesterstiltjen 1960 ringde det hos tjänsteförättande chefen på UD. Den som ringde var FN:s generalsekreterare Dag Hammarskjöld. I New York hade FN:s säkerhetsråd just beslutat att sända en fredsbevarande styrka till Kongo, där kaos utbrutit efter självständighetsförklaringen några veckor tidigare. Hammarskjöld ville låna den svenska FN-bataljonen från Gaza för att få trupp på plats så fort som möjligt. Med en svensk diplomat på den prestigefyllda positionen kom också småstaten Sverige indirekt in i storpolitiken. Men priset var att Sverige inte kunde tacka nej när FN kallade, hur osäkra utsikterna än var. ”Vi kom inte ifrån trupperna till Kongo”, suckade statsminister Erlander i sin dagbok.

De onda aningarna var inte obefogade. Kongo skulle vara ett kortvarigt polisuppdrag men FN-styrkan hamnade i ett eskalerande inbördeskrig där det ursprungliga uppdraget steg för steg förändrades, tills Sverige plötsligt befann sig indraget som en krigförande part i något som alltmer liknade ett klassiskt kolonialkrig mot trupper från utbrytarstaten Katanga, stödda av vita legosoldater. Kongo blev symbolen för mycket av det som en fredsoperation inte borde bli – ett ogenomtänkt uppdrag med oklar ledning och trupper som själva fick hantera många gånger livsfarliga situationer. FN var helt enkelt ingen militärmakt, något som senare kom att besannas gång på gång. 

För Dag Hammarskjöld hade Kongokrisen tornat upp sig som hans stora slutliga prövning. Här skulle han visa att världsorganisationen kunde axla ansvaret och bli en tredje kraft mellan väst och öst, en småstaternas och avkoloniseringens företrädare. Allt stod nu på spel. I Kongo fick FN inte misslyckas och detta hängde i sista hand på honom själv och hans omvittnade förmåga att lösa upp de svåraste knutar genom personlig diplomati. Det var på ett sådant uppdrag Hammarskjöld begav sig till Kongo i september 1961. Men under den nattliga inflygningen till flygplatsen Ndola i dåvarande Nordrhodesia störtade planet under mystiska omständigheter. Hammarskjöld och alla andra ombord omkom och de officiella utredarna var snabba att förklara det hela som en olycka som kunde skyllas på den döde piloten. Men med tiden blev frågetecknen allt fler kring ett händelseförlopp där FN:s högste chef bokstavligt talat hade varit omgiven av fiender.