Artiklar

Reduktionen i stormaktstidens Sverige

Den stora reduktionen utfördes i Sverige av Karl XI

Den stora reduktionen, som gav Sverige sunda statsfinanser och lade grunden till ett budgetsystem som bestod i två sekler, skedde inte över en natt och kom inte som en överraskning, låt vara att verkningarna blev allvarligare och större än flertalet svenskar anat.

Kungarna var inte ensamma om att vilja dra in gods till kronan. De stöddes av de ofrälse och av många lågadelsmän, och det bakomliggande huvudproblemet var allom välbekant. Statsmakten var fattig, och därmed beroende av utländsk hjälp, vilket minskade kungens och riksrådets frihet i förhållande till sina allierade. Genom att ta emot den franske kungens pengar blev man den franske kungens lakej, med 1670-talets krig som bitter konsekvens. Ett givet sätt att korrigera problemet var att påbjuda skattehöjningar och extraskatter, men det skulle gå ut över samtliga svenskar och var därför impopulärt i breda folklager. Alternativet – en reduktion – skulle endast drabba en högadlig minoritet.

Karl XI ärvde idén från fadern och från 1660- och 1670-talens politiska opposition, men efter freden 1679 befann han sig i ett ovanligt starkt utgångsläge. Han kunde utvidga de äldre planerna i mycket större skala än Karl X Gustav avsett på 1650-talet, och han saknade inte anhängare, även inom högadeln, som såg fram emot att samtidigt stärka kronan ekonomiskt och beröva sina gamla politiska fiender egendomar.

Kungen fick alltså riksdagen att slå fast att han hade rätt att kräva tillbaka frälsejord som tidigare varit skattejord eller kronojord. I och med det stod det Karl XI fritt att återta egendomar och jordräntor som tidigare kungar och drottningar donerat, förlänat, förpantat eller sålt. Beslutet gällde inte bara det egentliga Sverige utan också de kungliga donationer som gjorts i provinser som erövrats på andra sidan havet, inte minst i Baltikum. Dessutom beslöts att de svenska grevskapen och friherreskapen skulle dras in och att de kungsgårdar som kontrollerades av andra än kungen måste lämnas tillbaka.

Eftersom Karl XI var enväldig och förfogade över en av stark militärapparat var det lönlöst att protestera. För varje år som gick blev reduktionen radikalare, i och med att riksdagens ständer tillerkände kungen allt större frihet att själv avgöra vad han hade rätt att kräva. Efter 1682 års riksdag kunde Karl XI i praktiken ta tillbaka vad som helst som tidigare varit kunglig egendom, oavsett hur eller när kronan avhänt sig marken. Senare infördes nya ränteregler som skärpte reduktionsvillkoren ytterligare.

Under de tjugo år som reduktionen vällde fram över riket återtog kungamakten omkring hälften av den svenska adelns jordinnehav. Detta krossade högadelns välde över det svenska samhället, både ekonomiskt och politiskt. Flera av landets mäktigaste familjer miste en stor del av sin förmögenhet.

Högadeln var utan tvekan reduktionens stora förlorare, medan kungamakten och staten var dess stora segrare. Men det fanns fler vinnare. Bönderna gynnades av att deras herrar försvagades, och de tjänade mycket på att slippa betala de dryga skatter som skulle ha drabbat dem om Karl XI valt att stärka staten på något annat sätt än via reduktion. Man får blicka ända tillbaka till senmedeltiden för att finna ett gynnsammare samhällsklimat för allmogen. Senare, under Karl XII:s tid, sålde dessutom kronan åtskilliga gårdar som konfiskerats under reduktionens år till bönderna. Sammantaget gav detta bondeståndet ett gott utgångsläge för ekonomisk expansion. Med större välstånd följde en starkare politisk ställning, både på sockenstämman och i riksdagen. Inget land hade på 1700-talet så inflytelserika bondepolitiker som Sverige.

Artikeln är ett nedkortat utdrag från...

Sveriges stormaktstid

269 kr
  • Praktverk om svensk stormaktstid
  • Inte bara en bok om makt och prakt utan författaren visar även på de enskilda människornas umbäranden under perioden
  • Dick Harrison lyckas förmedla hela epoken på ca 450 sidor

Stormaktstiden fångas in

I början av 1600-talet var Sverige omringat av fiender. Landet låg i krig med Danmark, därmed också med Norge, med Polen-Litauen och med Ryssland. Kungariket Sverige var belägrat och angripet, ekonomin urusel och befolkningen led svårt av utskrivningar och härjningar. Två decennier senare, år 1632, hade scenariot fullständigt förändrats. Ett av Europas svagaste och mest utsatta riken hade utvecklats till en militär gigant. På makalöst kort tid hade den lilla nationen blivit en nord- och östeuropeisk stormakt. Hur var detta möjligt?

Med ännu ett standardverk tar historikern Dick Harrison ett helhetsgrepp på en av de mest fantasieggande perioderna i svensk historia. Sveriges stormaktstid tar avstamp i Karl IX:s tid på tronen, en period då det gick som allra sämst för Sverige och dess soldater, och sträcker sig därefter fram till det fatala skottet vid Fredrikstens fästning 1718.

Författaren följer krigen och de stora förändringarna men för även fram den enskilda individen, vars liv var en ständig kamp för att få tillvaron att gå ihop. I den rikligt illustrerade boken följer vi framväxten av nya städer, näringar, stilar och ideal. Här ges plats för såväl fältslag och hovliv som häxförföljelser och barockens kultur.