OBS! Print on Demand – Leveranstid ca 10 arbetsdagar
En kylig februaridag 1713 fick ett märkligt kapitel i den svenska historien sin upplösning. Karl XIIoch ett femtiotal karolinska soldater hade förskansat sig i ett befäst läger utanför den turkiska staden Bender i nuvarande Moldavien. Utanför vallarna gjorde sig 10 000 turkar och tartarer redo att storma svenskarna.
Peter Froms spännande skildring av Karl XII:s turkiska äventyr börjar med kungens flykt över den väldiga floden Dnjepr efter det stora nederlaget vid Poltava. Med endast 1 500 ärrade veteraner i leden flydde Karl XII söderut i riktning mot Turkiet medan resten av hans en gång så stora armé låg kvar döda eller sårade på slagfältet eller gick i rysk fångenskap efter kapitulationen. I boken får läsaren ta del av karolinernas farofyllda flykt undan ryska förföljare: en svår kamp mot hunger, törst, sjukdomar och upproriska kosacker.
Den första samlade genomgången av Karl XII:s turkiska äventyr från efterdyningarna av slaget vid Poltava till Kalabaliken av Bender
Nyheten om nederlaget i Poltava väckte bestörtning i Stockholm. Den ryska hären under tsar Peter den stores ledning hade formligen krossat den dittills obesegrade karolinska krigsmaskinen. Kungen, som var det högsta beslutande organet, befann sig långt borta i Turkiet utan möjlighet att ingripa med kraft i det europeiska skeendet. Karl XII:s fiender August II och Peter den store hotade Polen och de återstående svenska östersjöprovinserna. Dessutom hopade sig nya orosmoln på den sydsvenska kusten – Danmark rustade enligt säkra källor för ett nytt krig mot Sverige. Situationen såg sannerligen mörk ut 1709.
Efter en lång flykt hamnade Karl XII och den karolinska arméspillran till slut vid en liten turkisk utpost: Bender. Här fortsatte kungen sin kamp mot Sveriges fiender – den här gången med diplomatin som främsta vapen. Kungen försökte nämligen förmå sultanen att gå i krig mot Ryssland. Tillsammans skulle de besegra den ryska tsarens arméer. Den turkiska politiken var dock en snårskog – lika ogenomtränglig och tät som dimman vid Lützen.
Sommaren 1711 bar Karl XII:s envisa politik äntligen frukt. Storvesiren hade nu en unik möjlighet att förgöra eller tillfångata en rysk armé bestående av drygt 40 000 man med den ryske tsaren i spetsen och därmed skriva in sig själv och den turkiska krigsmakten i evighetens historiebok. Turkiska styrkor med svenska rådgivare hade nämligen omringat tsaren samtidigt som ryssarnas proviant började ta slut. En total seger låg inom räckhåll. En seger som inte skulle kosta den turkiska hären mer än marginella förluster, om ens det. Tsarens utmärglade och demoraliserade armé hade manövrerats in i en fälla ur vilken det inte fanns någon utväg.
Karl XII såg nu sin chans. Äntligen skulle riket lyfta sig ur askan. Men till synes utan logik gjorde storvesiren helt om och lät häva inringningen. Tsaren och hans uthungrade soldater kunde oskadda marschera iväg norrut. Karl XII blev rasande och efter misslyckandet försämrades relationerna till sultanen Ahmed III sakta men säkert och till slut var brytningen ett faktum. Sista akten kom att minnas av eftervärlden som den stora kalabaliken vid Bender.
