Häxeri och trolldom i ondskans tid

I Ondskans tid skildrar Dick Harrison de stora häxprocesserna och trolldomsförföljelserna i Europa från forntiden och framåt, med särskilt fokus på Norden under 1500- och 1600-talen. Till skillnad från flertalet böcker i ämnet sätter Harrison in myndigheternas repression i ett brett allmänhistoriskt perspektiv: han förklarar de bisarra övergreppen som uttryck för en idé- och samhällsutveckling, i vilken intoleransen mot oliktänkande tvinnades samman med lärda hypoteser om Satan och helvetet och inordnades i nya, potentiellt livsfarliga, juridiska ramverk. Människan lärde sig konsten att förfölja sina fiender i organiserad form och skala, med fruktansvärda resultat.

Häxprocesserna bör uppfattas som integrerade delar av våra blivande nationalstaters första stora expansionsfas, då såväl furstar, präster, domare som vanligt folk på allvar började ta sig rätten att sätta makt bakom hugskott och låta det gå inflation i tortyr och dödsstraff. Men utvecklingen var inte självklar och snörrät. Flera separata trådar löpte samman i de kaskader av häxjakter och trolldomsrättegångar som tog sin början i Alpernas dalar under 1400-talets första hälft – tron på demoner, idéer om djävulspakter, fantasier om att kunna flyga, medvetenheten om ”kloka gummors” folkmedicinska kunnighet, kyrkans eskalerande attacker mot kättare, utformandet av en inkvisitorisk rättsprocess och, inte minst, konsolideringen av furstemakten. Häxbålen utgjorde kulmen på en storskalig och långsamt framväxande institutionalisering av ondska.

Vi har exempel på enstaka rättegångsfall i Norden under medeltiden, men det dröjde till 1500-talet innan den första stora vågen av häxprocesser bröt ut på våra breddgrader. Danmark var tidigt ute, och en av de mest väldokumenterade arenorna för grannfejder som utmynnade i blodiga tragedier var Malmö. Därefter spred sig galenskapen norrut till Norge och Sverige, med en första stor svensk häxjakt i Småland och Östergötland under 1600-talets första decennier och en ännu värre processepidemi under ”stora oväsendet” på 1660- och 1670-talen. Harrison ger mängder av skrämmande detaljexempel, och han belyser de stora regionala skillnaderna – till exempel hur islänningarna föredrog att bränna trollkarlar och inte häxor, hur samiska nåjder uppfattades som Satans lakejer och hur man i Baltikum snarare brände misstänkta varulvar.

Med sedvanlig berättarglädje och uppslagsrikedom skildrar Dick Harrison historien om häxförföljelser från medeltiden till idag, men med en tydlig tonvikt på Sveriges stormaktstid. Till skillnad från flertalet böcker i ämnet sätter Harrison in myndigheternas repression i ett brett allmänhistoriskt perspektiv: han förklarar de bisarra övergreppen som uttryck för en idé- och samhällsutveckling, i vilken intoleransen mot oliktänkande tvinnades samman med lärda hypoteser om Satan och helvetet och inordnades i nya, potentiellt livsfarliga, juridiska ramverk. Människan lärde sig konsten att förfölja sina fiender i organiserad form och skala, med fruktansvärda resultat.