OBS! Print on Demand – Leveranstid ca 10 arbetsdagar
Katarina, Cecilia, Anna, Sofia och Elisabet. Så hette Gustav Vasas fem döttrar. De har länge levt i skuggan av sina bröder men har spännande livsöden som är väl värda att berättas.
Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen skildrar här livet som prinsessa under 1500-talet, en svunnen tid då det nyblivna kungariket Sverige kämpade för ett erkännande i Europa. Mästerligt berättar hon om hur Gustav Vasas döttrar växte upp i all tänkbar lyx men hur deras värld samtidigt var genomsyrad av både svår nöd och en bitter, våldsam maktkamp som satte syskonkärleken på prov.
Gustav Vasa, som hade nio barn som uppnådde vuxen ålder, ansågs särdeles lycklig. Monarkin och Vasadynastins framtid låg nämligen i den egna familjens överlevnad. Han hade fyra söner som säkrade tronföljden och fem döttrar som genom goda giftermål skulle hjälpa till i dynastins alliansbyggande. Prinsessorna uppmanades att ta varje tillfälle i akt att arbeta för rikets bästa.
Läsaren får genom boken en god inblick i en prinsessas liv under 1500-talet, ett liv fyllt av politik, maktkamper, intriger, godsdrift, äktenskapsproblem och ekonomiska svårigheter. Deras levnadsöden visar att man inte kunde ta något för givet även om man som i Katarinas, Cecilias, Annas, Sofias och Elisabets fall var dotter till en kung.
Biografi om döttrarna till Gustav Vasa
I denna biografi är det prinsessorna som står i centrum och inte deras far, Gustav Vasa, eller deras bröder, Erik XIV, Johan III och Karl IX. Idéhistorikern Karin Tegenborg Falkdalen skildrar här livet som prinsessa under 1500-talet, en svunnen tid då det nyblivna kungariket Sverige kämpade för ett erkännande i Europa. Mästerligt berättar hon om Katarina, Cecilias, Annas, Sofias och Elisabets liv. De växte upp i all tänkbar lyx men deras värld var samtidigt genomsyrad av både svår nöd och en bitter, våldsam maktkamp som satte syskonkärleken på prov.
Gustav Vasa, som hade nio barn som uppnådde vuxen ålder, ansågs särdeles lycklig. Monarkin och Vasadynastins framtid låg nämligen i den egna familjens överlevnad. Han hade fyra söner som säkrade tronföljden och fem döttrar som genom goda giftermål skulle hjälpa till i dynastins alliansbyggande. Prinsessorna uppmanades att ta varje tillfälle i akt att arbeta för rikets bästa. Kungen hade år 1544 gjort Sverige till ett arvrike där kronan skulle gå i arv från far till äldste son. Gustav Vasas döttrar var således utestängda från tronföljden, deras framtid låg i stället i äktenskapet, och han var inte främmande för att både använda sig av döttrarna och drottningen för att främja kungamaktens intressen. Men helt lätt var det inte eftersom kungahusen nere på kontinenten ännu betraktade Gustav Vasa som en simpel uppkomling i Europas utmark.
I Vasadöttrarna berättar Karin Tegenborg Falkdalen om Katarinas, Cecilias, Annas, Sofias och Elisabets liv, om deras begränsningar och möjligheter i rollen som prinsessa av Sverige.
En prinsessa var ofta ung när hon blev bortgift och då som regel med en man som var mycket äldre än hon själv. Hon måste snabbt anpassa sig till ett nytt hov där hon ständigt var iakttagen och värderades utifrån sin förmåga att föda barn. Hon måste också vara skicklig på att knyta, förmedla och att upprätthålla kontakter. Hon skulle vara en länk mellan sin far, bröder och man.
Samtidigt kunde en prinsessa tack vare sin börd, hemgift och sina kontakter samt, inte minst, sina erfarenheter från en miljö genomsyrad av politik skapa både inflytande, makt och agera politiskt.
Dramatiska levnadsöden när Sverige var ett nyblivit rike
I boken får vi en bild av hur prinsessorna både kunde, tilläts agera och absolut inte fick uppträda. Gustav Vasas döttrar uppvaktades inte lika mycket av omvärlden som dagens mediaprinsessor, men deras liv visar samtidigt att nyheter kunde spridas snabbt även under Vasatiden. Det så kallade ”Vadstenabullret” väckte exempelvis stor uppmärksamhet i samtiden. Det var då den tyske greven Johan av Ostfriesland togs på bar gärning i prinsessan Cecilias sovkammare. Vid Vasahovet inleddes en febril aktivitet för att rädda det som räddas kunde. Även berättelsen om när Cecilia till slut fick träffa sin stora förebild, den engelska drottningen Elisabet I, har en given plats i boken.
Vasadöttrarna är en kronologiskt uppbyggd och populärt hållen biografi, men Karin Tegenborg Falkdalen lyfter även fram olika teman i bokens sex kapitel. I första kapitlet skildras barnens uppfostran och kvinnornas roll under Vasatiden. Barnens mor, Margareta Leijonhufvud, har här en framträdande plats. Läsaren får följa döttrarna under en uppväxt som präglades av en rad kraftfulla och beslutsamma kvinnor. En av dessa var Kristina Gyllenstierna, som en gång lett försvaret av Stockholm mot den danske kungen Kristian II och som flera gånger tog hand om barnen under den första tiden. Andra kapitlet handlar om det kungliga äktenskapets betydelse i Vasadöttrarnas samtid, om förväntningarna som ställdes på dem och om hur äktenskapsförhandlingarna gick till. I detta kapitel berättar även Karin Tegenborg Falkdalen om det berömda ”Vadstenabullret”. I bokens tredje kapitel skildras relationen mellan de fem systrarna och deras förhållande till sina bröder när dessa kämpade om makten. Fjärde och femte kapitlet handlar om systrarnas vardag i deras nya hemländer och om deras relation till sina makar och barn samt om de strider de blev inblandade i på sina familjers vägnar. I det avslutande kapitlet berättar Karin Tegenborg Falkdalen om vilken bild prinsessorna har fått i historieskrivningen och om vilka spår de har lämnat efter sig.
Sammantaget får läsaren en god inblick i en prinsessas liv under 1500-talet, ett liv fyllt av politik, maktkamper, intriger, godsdrift, äktenskapsproblem och ekonomiska svårigheter. Deras levnadsöden visar att man inte kunde ta något för givet även om man som i Katarinas, Cecilias, Annas, Sofias och Elisabets fall var dotter till en kung.
