Robin Hood och senmedeltidens England

I en av senmedeltidens stora engelska litterära innovationer, balladerna om Robin Hood, är det inte kungen som är balladernas skurk, utan sheriffen i Nottingham eller abboten i Sankta Marias kloster i York.

Om kungen då och då framstår som en negativ kraft beror det på att han är felinformerad, att illasinnade män har ljugit för honom. Sheriffen av Nottingham, skräckexemplet på en korrupt ämbetsman, bryter löften, anlitar moraliskt tvivelaktiga prisjägare, avrättar oskyldiga och gör sig skyldig till brott utan att åka fast. Att döda honom och hans underhuggare är en social välgärning, likaså att attackera biskopar, abbotar och andra kyrkliga förtryckargestalter som inte lever som Jesus och apostlarna lärt. I en av de mest kända av alla senmedeltida Robin Hood-ballader, Gest of Robyn Hode, säger Robin uttryckligen till sin närmaste man, Lille John, apropå vilka man bör angripa i första hand:

These bishoppes and these archebishoppes, Ye shall them bete and bynde.
Dessa biskopar och dessa ärkebiskopar skall ni slå och binda.

Det första litterära omnämnandet av Robin Hood-historien kan dateras till åren 1376–1379, då William Langland skrev det allegoriska diktverket The Vision of William Concerning Piers the Plowman. Här framträder dödssynden Sloth (Lättja) i egenskap av en glömsk präst. Han kan inte ens memorera bönen Fader vår, men när det gäller spännande historier om väldsliga hjältar är minnet bättre – sångerna om Robin Hood mindes han.

Bland andra exempel kan nämnas predikotexten Dives and Pauper, troligen skriven av en franciskanbroder omkring 1410, i vilken klander framförs mot dem som hellre lyssnar på berättelser och sånger om ”Robyn Hode” än de hör mässor.

Robin Hood, Lille John och andra centralfigurer i berättelserna har med största sannolikhet funnits på riktigt. Inom forskningen har de identifierats med personer i Yorkshire och kring Nottingham på 1310- och 1320-talen, vilka blev föremål för folkliga historier och i ett senare skede – när digerdöden frambesvor större sociala motsättningar – omvandlades till fredlösa folkhjältar.

Till den framgångsrika ballad- och legendfloran knöts under senmedeltiden och 1500-talet allt fler gestalter. Broder Tuck möter oss första gången i John Stows källsamling Annales för åren 1416 och 1417. Den fredlöse brottsling som använde Frere Tuk (Friar Tuck) som alias hette i själva verket Robert Stafford och hade varit kaplan i Lindfield i Sussex innan han valde brottets bana. Av dokumenten framgår att kommissioner och uppbåd organiserades för att hitta Stafford alias Tuck och hans banditgäng, som gjorde sig skyldiga till rån och mord i Surreyoch Sussex.

I ett senare dokument finner vi att Stafford också ägnat sig åt tjuvjakt på hjortar, harar, kaniner, rapphöns och fasaner i kungliga skogar samt bränt ned skogvaktares hus. Han förblev på fri fot ända tills han 1429 erhöll amnesti för alla försyndelser. Senare införlivades han med Robin Hood-historierna: de båda fredlösa förknippades första gången med varandra i ett skådespel som nedtecknades på 1470-talet.

I balladerna om Robin Hood och de fredlösa i Sherwoodskogen legitimerades, åtminstone på det moraliska planet, det våld som mången självmedveten storbonde och borgare drömde om att tillgripa mot sina antagonister i det illa styrda England.