Kung Artur

Alla som fördjupar sig i de mörka britanniska tidsåldrarna ställer sig förr eller senare frågan: Hur är det med kung Artur? Har han funnits eller inte? Vad anser historikerna?

Kung Artur är en av alla tiders mest berömda brittiska individer. Sagorna om honom, drottning Guinevere och riddarna kring Runda bordet i Camelot har länge ingått i den västerländska allmänbildningen, först som högreståndskultur, sedan som barnboksklassiker och Hollywoodproduktioner. Enligt de hög- och senmedeltida skildringar som ligger till grund för nutidens standarduppfattning skall Artur ha levt på 400-talet eller 500-talet, då han hejdade den anglosaxiska framryckningen och härskade över den keltiskspråkiga befolkningen i Britannien. Den som reser runt i England kan utan större möda pricka av diverse arturianska destinationer: hans påstådda födelseplats i Tintagel i Cornwall, hans kungliga residens i South Cadbury, hans runda bord i Winchester, hans gravplats i Glastonbury, och så vidare.

Men källorna är tysta. Ingen av 400-talets, 500-talets, 600-talets eller 700-talets författare nämner kungen vid namn, trots att de berättar om andra monarker i Britannien. Gildas och Beda Venerabilis nämner många härskare, men ingen av dem heter Artur. Det dröjer ända till 800-talet innan vi får texter som nämner honom. Under detta sekel författades en lista, bevarad i Historia Brittonum, över tolv fältslag som skall ha utkämpats av en krigsledare (lat. dux bellorum) vid namn Artur. I Annales Cambriae, ett verk som kompilerades på 800- och 900-talen, hänvisas vid två tillfällen till Artur. Enligt annalerna skall han ha segrat i en stor drabbning år 516 och stupat vid Camlann år 537. I annalnotisen anges också att Medraut föll vid samma tillfälle. Namnet leder tankarna till Mordred, en beryktad skurk i de medeltida berättelserna – kung Arturs illegitime son och den man som genom förräderi orsakade kungens död.

Tyvärr är både Historia Brittonum och Annales Cambriae oanvändbara som källor till Arturs tid. Redan genom den sena dateringen till 800- och 900-talen är de besvärliga att nyttja, och notiserna om Artur kan mycket väl ha skrivits till i efterhand, när texterna bearbetades under medeltiden.

Om vi applicerar hävdvunnen vetenskaplig metod på kälorna blir det trista resultatet att vi inte kan uttala oss om kung Arturs existens. Kungen är och förblir en sagokung. Till råga på allt kan vi med bestämdhet datera uppkomsten av vissa element i Arturmyten till ännu senare sekler. Den av oss kända Artursagan fästes på pränt så sent som på 1100-talet, i Geoffrey av Monmouths Historia Regum Britanniae, och den första litterära Artur-boomen ägde rum i dess kölvatten. Legenden kryddades av 1100- och 1200-talens engelska och franska diktare med historier om sir Lancelot, den heliga Graal och svärdet Excalibur. Det är fascinerande litteratur, men den har ingenting med den verkliga historien att göra.