Artiklar

Korstågen – vad handlade de om och hur började de?

Korstågen - korsfararna anfaller Konstantinopel
Vid tiden för de första korstågen var den muslimska världen splittrad, ett svaghetstillstånd som de kristna korsriddarna kunde utnyttja. Detta korstågs direkta anledning var en bysantinsk vädjan till påven om militär hjälp mot attackerande turkiska muslimer, men det syftade från början till en erövring också av det Heliga landet från araberna. Den indirekta anledningen var en stärkt påvemakt med växande ledarskapsanspråk över kristenheten.

Det var ett tillfälle av gyllene möjligheter som öppnade sig för påven Urban II, när den bysantinske kejsaren Alexios Komnenos vädjade om hjälp mot turkarna. De två trätobröderna, öst- och västkyrkorna, skulle försonas, påven ta ledningen över Europas furstar och kristenheten avvärja den muslimska faran, kring Bysans turkarna, i Palestina araberna.

Till skillnad från islam innehåller kristendomen inga tankar på jihad – heligt krig. De tidiga kristna ledarna hade tillhållit sina anhängare att avhålla sig från våld. Men denna principiellt fredliga inställning hade under loppet av 800- och 900-talen fått ta emot åtskilliga törnar. Vilda främlingshopar, utom muslimerna både magyarer och våra egna vikingar, hade härjat i Europa, och även hos kyrkans män, tidens ledande intellektuella, hade tanken börjat vakna på en aktiv kamp: den kristne bör ingripa i världen.

I ett primitivt Europa, behärskat av sin egen råbarkade krigaradel, var det inte bara utifrån faran kom. Frankrike var sönderslitet av sina egna furstars inre fejder; deras hobby var krig och deras plundrande roffarband skapade namnlösa lidanden för lokalbefolkningarna. Inte heller kloster och kyrkor gick säkra för deras räder, och den gudsfred kyrkan påbjudit – förbud mot strid under sön- och helgdagar – förslog inte långt. Kyrkan fick ta till lämpor, väl inte förbud mot krig, men uttryckligt förbud mot orättfärdiga krig. Den kristne riddaren skall vara krigarens ideal, en tapper ädling med kvinnors, värnlösas (och prästers) beskydd på sitt program.

Mot denna bakgrund är det kanske inte så konstigt att det blev en fransk påve som på fransk mark slungade ut Europas första uppmaning till korståg. Det är kanske också helt följdriktigt att det var just frankiska och fransk-normandiska furstar som kom att bli de entusiastiska ledarna i de europeiska korstågen.

Inför en stor åhörarskara i Clermont höll Urban sitt eldande tal: hädanefter skulle kristna inte slåss mot kristna utan mot kristenhetens fiender, dessa otrogna som ”ödelägger Guds kyrkor i öst och som har förslavat Kristi heliga stad, Jerusalem”. Hunger, törst och umbäranden, sade påven, var förvisso att vänta för alla dem som ville ta på sig korset för Kristi namns skull, men för den som ville rädda sin själ borde ingen tvekan finnas!

Responsen blev enorm och den förstärktes genom Urbans personliga propagandaturneer och hans påvliga herdabrev. – Gud vill det, Gud vill det, löd snart fältropet genom hela Europa. Män, kvinnor och barn, fattiga och munkar lystrade till den påvliga uppmaningen, enligt moderna beräkningar närmare 140 000 människor.

Hängivelsen var i själva verket för stor för påven, som i första hand hade tänkt sig en disciplinerad krigsexpedition med proffssoldater. I ett brev till staden Bologna försöker han direkt dra i bromsen, då han uttryckligen förbjuder präster att lämna sina församlingar vind för våg och unga gifta män att ge sig iväg utan sina hustrurs (!) tillåtelse.

Företaget hade emellertid redan hunnit bli okontrollerbart. Våren 1096, fem månader innan den officiella starten, banade sig en mångtusenhövdad folkhop iväg österut, vandrande genom den ungerska vildmarken, med hus, hem, anförvanter och obärgade skördar övergivna bakom sig och under plundrande och tumult. Denna oregerliga trashankshop var det första den bysantinske kejsaren såg av sina västerländska ”räddare”. De här pilgrimerna nådde aldrig Jerusalem. De mejades mangrant ned av turkarna på Mindre Asiens fastland, en dyster syn, skriver den bysantinske kejsardottern Anna Komnena; deras hopsamlade kroppar formade sig till ett berg som sträckte sig ända upp i skyn.

När de egentliga korsfararna, frankiska, normandiska och flamländska furstar, anlände till Konstantinopel, skedde det på utsatt tid och under mer ordnade förhållanden. Deras pålitlighet var dock inte anmärkningsvärd. De lät sig överösas av skänker av sin bundsförvant kejsaren, lovade dyrt och heligt att allt land de kunde återta av turkarna skulle återställas till honom allena, drog sina färde och glömde snart de flesta av sina löften.

Det första korstågets inledning: belägringen av Antiokia

Antiokia hade varit en viktig bysantinsk handelsstad. För korsfararna var den ett emotionellt mål: här hade en gång aposteln Petrus grundat den första kristna församlingen. Belägringen av staden blev lång och plågsam, turkarna försvarade sig tappert och fick småningom hjälp av arabiska allierade. De kristna belägrarna svalt och törstade inte mindre än de innestängda Antiokiaborna.

Antiokia erövrades tillsist, men de stridandes roller förbyttes när de kristna plötsligt fann sig instängda i staden med turkiska härar utanför murarna. Hungersnöd hotade och kapitulation låg i luften. Men en mycket fiffig list göt nytt mod i soldaterna. Greven av Toulouse hade i sitt följe en uppfinningsrik man som hade kommit över ett riktigt rostigt och urmodigt arabiskt svärd. I skydd av nattligt mörker grävde han ned det bakom altaret i Petrus kyrka och höll så ett flammande tal till det uppgivna fotfolket. Han hade, sade han, i en vision fått vetskap om den heliga lans som vid korset hade genomstungit Herrens sida. Lansen hittades sedan bakom altaret under folkets jubel och gjorde mycket riktigt under: de triumferande soldaterna stormade ut ur staden med Gudsbeviset i högsta hugg och drev bort de förlägna turkarna. Antiokia var åter kristet.

Jerusalems belägring och erövring

Men kulmen på färden återstod. I juli 1099 föll Jerusalem, efter en månads belägring. Ett ögonvittne berättar:

Innan vi anföll Jerusalem predikade våra biskopar och präster för oss och uppmanade oss att vandra i procession till Guds ära runt staden, att be och ge allmosor och fasta.

Efter denna fromhetsmanifestation var det dags för mer handfasta tag. Jerusalem stormades och plundrades. Dess muslimska invånare mördades hoptals:

Om du hade varit där, skulle du ha sett våra fötter färgas av de dräptas blod upp till fotlederna… Ingen av dem lämnades vid liv; varken kvinnor eller barn sparades… Efteråt gick alla, präster och lekmän, till Herrens grav och Hans härliga tempel sjungande den nionde av Davids psalmer. Med passande ödmjukhet läste de bönerna och höll gudstjänster vid de heliga platserna, som de så länge åtrått att få besöka.

En rapport om detta härliga tillfälle sändes omgående hem till påven. Urban hade dock utandats sin sista suck två veckor f re Jerusalems er vring. Han fick aldrig veta hur lyckat hans korståg hade varit.

Kungadömet Jerusalem blev nu en europeisk stat, i vasallförhållande endast till påven. Alexius Komnenos dog småningom av grämelse. De nya korsfararstaterna ersatte i rask takt hans kejserligt grekiska biskopar med latinska; infödda greker i området fick tillsammans med judar och muslimer finna sig i att degraderas till en sorts andrarangsmedborgare. Den gamla misstänksamheten mellan Rom och Bysans bestod, tvärtemot påvens ursprungliga intentioner.

De europeer som efter korstågen slog sig ned i de erövrade områdena gjorde det med runda ögon. Från ett Europa som ännu till stor del var baserat på jordbruk och naturahushållning dök de rätt in i en mondän värld av urbanitet, handel och internationalism.

De anpassade sig snabbt. Deras toppskikt, de feodala furstarna, tog efter det bysantinsk-arabiska beskattningssystemet – bekvämare än plundringståg – och kunde avlöna soldater i reda pengar; av fotfolket uppstod efterhand en välmående borgarklass, som efter lokalt mönster kunde ägna sig åt köpenskap och hantverk. En blandkultur växte fram, där nykomlingarna i stigande grad antog arabiska seder, matvanor, mode och hygien. Den primitiva läkarård de kände till från Europa och där patienten betydligt oftare dog än överlevde behandlingen förbättrades under arabiskt inflytande och efter arabiskt mönster började de bygga moderna sjukhus. Tempelriddarnas sjukhus i Jerusalem var ett sådant sjukhus, med plats för tvåtusen patienter och flera heltidsanställda läkare. Blomstrande enklaver i städerna utgjorde de italienska köpmannakolonierna i Antiokia, Tripolis, Acre och Beirut, som helt skötte sig själva och vars privilegierade ställning var ett korsfararnas tack till deras moderstäder (Genua, Pisa och Venedig) för marin assistans vid erövringarna. Genom de italienska köpmännens förmedling fann den rikare österländska kulturen – inte bara varor utan också idéer – sin väg till Europa.

I själva verket naturaliserades europeerna så väl i sin nya omgivning, att det ibland uppstod kulturkollisioner mellan dem och de nya korsfarare som efterhand vällde in från Europa. Dessa fann det svårt att förstå den relativa harmoni som kunde råda mellan det rättrogna kristna härskarskiktet och deras underlydande ”otrogna” befolkning.

Dragkamp om det Heliga landet

Europeernas svaghet var deras numerär. De byggde sitt försvar på borgar och på legoknektar ur en majoritetsbefolkning som av naturliga skäl kunde vara fientligt sinnad; vid större fara fick de hjälp från väst, men den var tidsmässigt trög och försvårades av rivaliteten mellan de nyanlända furstarna och de lokala. Ständig konkurrens rådde också mellan furstarna på hemmaplan och nedsatte deras motståndskraft utåt.

Nittio år efter Jerusalems erövring återtogs staden (1187) av araberna. Det skedde under ledning av den legendariske Saladin (Salah-al Din), en muslimsk motsvarighet till Karl den store och omstrålad hjälte i arabvärlden. Denne västerlänningars besegrare, som ur blygsamma omständigheter svingat sig upp till ledarskap, har en mycket märklig bakgrund. Född av kurdiska föräldrar och med en militär träning i frankisk tjänst – han hade rentav dubbats till frankisk riddare – var hans liv vigt till jihad, men hans nära bekantskap med européerna höll hans segrar inom måttfulla ramar. Det blev ingen massaker på de kristna i Jerusalem, de som kunde fick köpa sig fria, resten förslavades.

Kampen om den heliga staden slutade inte här och pågår ju ännu idag, om än med nya förtecken. Det har varit Jerusalems olycka att den delat sin helighet mellan tre närbesläktade och sinsemellan oförsonliga världsreligioner. Under korstågstiden stod dragkampen mellan kristna och muslimer och den böljade av och an, med växlande framgång för de två parter som här såg ned på varandra. År 1291 drevs de sista korsfararna bort från det Heliga landet och de europeiska korsfararstaternas saga var all.

Det var det första korståget som i kristen historieskrivning blev det mest bejublade. De senare korstågen gick sämre och entusiasmen svalnade efterhand bland Europas folk. De hade kostat mycket i liv och lidanden och för deltagarna hade de varit dyra att finansiera. Senare påvar måste locka med annat än själens salighet, de började ta upp skatt för att från centralt håll kunna bekosta företagen, men skatterna vållade nytt missnöje. Det fjärde korståget gick helt ur påvens händer och förvandlades med venetiansk assistans till en katastrofal attack på Konstantinopel, som 1204 utsattes för en skoningslös orgie i plundring och mord.

I förlängningen av denna skandal kan man se den fortsatta nedgången för det en gång så välmående bysantinska riket och dess slutliga fall för turkarna 1453, en ironisk final av europeisk inkompetens med tanke på första korstågets käcka paroll att skydda Konstantinopel mot just turkarna.

Påvemaktens förlorade grepp under tiden för korstågen visade sig i en tilltagande framväxt av oppositionella rörelser på hemmaplan. Det ledde till en hårdnande attityd mot oliktänkande, som utmynnade i de blodiga krigen mot de albigensiska kättarna i Sydfrankrike, till det fjärde Laterankonciliets beslut 1215 att förfölja judarna och slutligen till upprättandet av den fruktade inkvisitionsdomstolen.

Korstågen som skulle ena Europa vändes härefter mot Europas eget hjärta.

Texten är ett utdrag från Birgitta Kurtén-Lindbergs Medeltida människor, som utkom 2000.

Missa inte!

De otrogna

75 kr

År 638 erövrades Jerusalem av araberna. Från den dagen har kristna och muslimer betraktat varandra med djup misstro.

I Andrew Wheatcrofts De otrogna får vi ta del av en av historiens äldsta och djupaste konflikter. Författaren ger oss en fängslande skildring av hur motsättningarna mellan muslimer och kristna genom tiderna har tagit sig uttryck i kampskrifter och dogmatiska tal.

En kamp som är minst lika levande idag i dagstidningar och böcker, teve, radio och, inte minst, på internet. Gamla sägner och berättelser dammas av och sprids till nya anhängare. Wheatcrofts skildring sträcker sig från slaget vid Lepanto 1571, då Osmanska riket förlorade sin maktposition över Medelhavet, fram till George W Bushs tal efter 11 september 2001.

Andrew Wheatcroft bor i Skottland och arbetar i Dumfriesshire som chef för Centret för medievetenskap. Arbetet med De otrogna tog mer än tio år i anspråk och förde Wheatcroft ut på omfattande resor världen över.