Artiklar

Rikard Lejonhjärta – ett liv fyllt av äventyr

Rikard Lejonhjärta (höger) under slaget vid Gisors, 1198.

Rikard Lejonhjärta var kanske inte det stoff som drömmar vävs av, men väl de stora äventyren. Hans stamtavla var inte fy skam, som barnbarnsbarnbarn till Vilhelm Erövraren och son till den duglige Henrik II hade han ärvt Englands tron, men inte bara Englands. Genom fadern hade han rätt också till Normandie och Anjou, genom modern, den äventyrliga Eleonora, till Akvitanien i Sydfrankrike. Därmed hade han ärvt också sin fars stridigheter med den franska kungamakten, ty kungen av Frankrike – formellt feodalherre till de engelska kungarnas franska besittningar och i denna egenskap deras överordnade – var inte särskilt belåten med att själv få nöja sig med det lilla område kring Paris som var det enda som vid den här tiden stod direkt under den franska kronans domvärjo.

I början av sin karriär hade Rikard faktiskt dragits in på ”fel” sida i detta maktspel, när han tillsammans med sina bröder – alla i sin egenskap av innehavare av franska förläningar vasaller till Ludvig VII – deltagit i ett uppror mot sin egen far, ett uppror som denne kväste, men som slutade med hans äldre brors död och hans eget ångerköpta knäfall inför den faderliga övermakten. Han var då bara sjutton år, och den verkliga anstiftaren av upproret hade varit Ludvig, i maskopi med brödernas mor Eleonora, som här av sin man bestraffades med inspärrning och hölls fängslad i många år.

Den viljestarka Eleonora var i hela Rikards liv den kvinna som stod honom närmast. Tidigare gift och skild från just Ludvig och mor till två av hans döttrar illustrerar hon på ett drastiskt sätt denna tids egenartade politiska äktenskapsallianser. Ludvigs son i ett senare äktenskap, Filip August, Rikards svurne fiende när han som kung på skarpen började hävda sina engelska intressen mot de franska, var alltså indirekt befryndad med Rikard: dessa ständiga antagonister hade gemensamma halvsyskon.

Det är alltså närmast ett familjeföretag det är fråga om när Rikard tillsammans med sin franske ”styvbror” Filip August (1189) bestämmer sig för att lämna sina inbördes krigiskheter för ett tag för att gemensamt dra ut på korståg. Korstågspåbrå fanns på båda hållen, 40 år tidigare hade ju Rikards mor och Filips far som äkta par varit ledande europeiska potentater i det andra korståget, ett korståg som inte varit så särdeles lyckat, men dock. Nu ljöd i Europa stridstrumpeten för det tredje korståget: det gällde att ta revansch för förra gångens misslyckande. Direkt anledning saknades inte: Saladdin, de otrognas ledare, hade intagit kristenhetens förnämsta plats, Jerusalem.

Innan Rikard Lejonhjärta nådde Palestina hade han i förbifarten hunnit med att inta Cypern, fira ett magnifikt bröllop på ön och förstärka sin flotta. Med 163 skepp anlände han så till det Heliga landet, där Filip redan väntade. De samlade europeiska styrkorna skall enligt vissa samtidskällor ha uppg tt till 300 000 man, en oövervinnelig här – om den hade varit enig.

Men bråken var inbakade från början. De olika europeiska furstarna såg främst till sina egna intressen, vissa av dem så avundsjuka på varandras framgångar att de var beredda att ingå förbund med muslimerna; de lokala korsfararstaterna grälade sinsemellan men intrigerade också med de nyanlända europeerna. Rikard själv bidrog från början till den franskengelska missämjan genom att överbjuda Filip och locka till sig fotfolk ur de franska leden. När Filip surnade till och plötsligt helt sonika seglade hem, försvagades därför hela företaget.

Furstarnas käraste sysselsättning hemma i Europa var plundringståg mot varandra, under ett korståg mot ”otrogna” var det fullkomligt fritt fram. Ett riktigt kap gjorde de kristna till exempel när de i närheten av Jaffa anföll en fredlig handelskaravan, slaktade trettio turkar, tillfångatog femtio och belåtet delade det rikliga bytet mellan sig. Korstågen var i stor utsträckning rena affärsföretagen, med korsriddarna som tidens internationella affärsmän. Utan förhoppning om saftiga klipp hade det nog knappast blivit några korståg.

Stort bättre var tillståndet inte på den angripna sidan. Också muslimerna var sinsemellan oeniga, turkar och kurder bråkade (redan här) med varandra, den store Saladdin hade att tampas med palatsintriger och en familjeopposition, som gång på gång hotade hans ställning. När krigströttheten började infinna sig på bägge sidor, förhalades varje fredsuppgörelse av ledarnas allmänna trolöshet, prestigen gjorde att ingen ville ge efter. Här var Rikard Lejonhjärta och Saladdin fullständigt jämbördiga i fråga om list, lögn och svek. Vid ett tillfälle erbjöd Rikard sin antagonist som fredsbud en fördelaktig familjeallians: Saladdins bror skulle få gifta sig med Rikards syster, änkedrottningen Johanna av Sicilien, som ju liksom Rikards egen drottning var med i det Heliga landet. Saladdin låtsades tro på förslaget, som knappast var seriöst menat. Medan förbindliga diplomater skickas av och an mellan de två fiendernas läger vinner deras chefer tid och sitter i smyg och slipar sina knivar – syster Johanna, som får nys om schackrandet, får ett raseriutbrott.

De två hövdingarna deltar nog helt enkelt – det intrycket kan man inte värja sig mot – i en inbördes tävlan, arga varje gång de blir dragna vid näsan, men i smyg hela tiden beundrande varandra. Bägge var de ojämförligt främsta på sina respektive slagfält, tappra, orädda, alltid djärvt svingande sina svärd i främsta ledet, varandras värdiga motståndare. Mannarnas liv är bara brickor i detta schackspel om makten, där det är de själva som räknas. Inte ens Rikards bestialiska svar på en bruten överenskommelse från Saladdins sida – en besinningslös slakt på närmare tretusen muslimer – tycks i nämnvärd grad minska den egenartade ridderlighet vilken de trots allt bestod varandra: de kunde utbyta strålande gåvor – för att bräcka varandra, javisst, men också i beundran, ibland tillit. När Rikard en gång låg febersjuk i sitt tält sände han bud till Saladdin med en bön om förfriskningar och svalkande snö från bergen. Hans bön villfors direkt.

Dessvärre för Rikard, som gärna hade stannat kvar och fullgjort sitt uppdrag, kom det 1192 bud hemifrån att hans lillebror Johan utan land hade börjat hota hans maktställning. Rikard fick bege sig hem nästan vid Jerusalems portar och utan att ha intagit staden. Den viktiga hamnstaden Akko hade dock erövrats, och hit fick nu det latinska kungadömet Jerusalem förlägga sin huvudstad i väntan på bättre tider. Saladdin och Rikard enades om en treårig vapenvila med fritt tillträde under denna period för europeiska pilgrimer till den Heliga staden.

Det är längtan i Rikard Lejonhjärtas hotelser när han vid avskedet från Saladdin lovar att efter de tre årens utgång återkomma för att beröva honom Jerusalem, och det är uppskattning i Saladdins svar: ”Måste jag förlora Jerusalem så gör jag det hellre till Er än till någon annan furste.” Kriget förefaller för bägge två att ha varit jämförbart snarast med en spännande, denna gång oavgjord boxningsmatch.

Men det blev ingen mer gång. Kort efter Rikards avresa dog Saladdin. Rikard själv fick annat att tänka på.

Redan hans hemresa var strapatsrik. Pirater och stormar kastade honom iland på Dalmatiens kust, och utanför Wiens portar blev han trots förklädnad plötsligt igenkänd och tillfångatagen. Han fördes som gisslan till den tysk-romerske kejsaren Henrik (VI), sedan gammalt hans fiende och nu med begärliga blickar riktade på hans franska landinnehav. En lång tid satt han fängslad uppe i de schwabiska bergen, sorgmodigt skaldande sånger om sitt dystra öde på sina franska och provensalska hemlandsdialekter, allt medan Henrik smidde planer för det bästa sättet att dra nytta av sin dyrbara fånge. I de intrigerna deltog på ett eller annat sätt de flesta av Europas betydande makthavare, inklusive Rikards gamle trätobroder Filip II av Frankrike, som passade på tillfället att försöka locka hans upproriske bror över på sin sida genom att i sin egenskap av brödernas feodalherre lova Johan att få överta Rikards landområden i Frankrike. Bara moderns hot om repressalier fick Johan att avstå från detta erbjudande.

Till slut frigavs Rikard Lejonhjärta mot en enorm lösensumma. I denna ingick förutom reda pengar ett löfte till kejsaren om 50 galärer med 200 stridsberedda riddare för ett års tjänstgöring. Betalningen höll på att knäcka Englands ekonomi, bland annat såg man sig dår tvungen att smälta ned kyrkornas nattvardskalkar för att alls klara av den.

Med Rikard frigiven är vi så tillbaka vid ruta ett: striderna mellan honom och den franske kungen kunde återupptas med oförminskad styrka. De fördes med växlande framgång och tidvis stor manspillan, och Filips förslag en dag om att låta utgången avgöras genom en enkel match, där bägge sidor istället för en hel här skulle ställa upp ett litet lag på vardera fem man, var därför inte så tokigt som det färst kan låta. Dessvärre backade Filip snabbt från sitt förslag när Rikard kom med motdraget att han själv och Filip i så fall skulle utgöra två av kämparna. Rikards rykte som oövervinnelig var avskräckande.

Den ”mäktige och modige” engelske kungen fick ett stilenligt slut. Denna gång handlade det mindre om maktkamp än om den regelrätta stråtrövarmentalitet som genomsyrade hela feodaltiden, Rikard Lejonhjärta själv inte minst. Grälet gällde här en skattgömma som hittats av några plöjande bönder, en forntidsskatt full av silver och guld som omedelbart hade blivit föremål för storherrarnas kiv. Som hertig i det län där skatten hittats (Akvitanien) ansåg sig Rikard mot sina vasallers anspråk vara skattens rättmätiga ägare, stormade skoningslöst borgen där den hölls gömd och träffades härvid av en dödande pil. Han hade vid det här laget hunnit bli 41 år och var tämligen fet. Varken hans eller läkarnas försök att dra ut pilen lyckades, skaftet bröts av och pilens spets måste opereras ut, varvid blodförgiftning tycks ha tillstött.

Rikard Lejonhjärtas dödskamp pågår flera dagar; präst tillkallas, rörande nog även mamma. När kungen av England ger upp andan, sitter den gamla Eleonora av Akvitanien vid hans sida.

Texten är ett utdrag från Birgitta Kurtén-Lindbergs Medeltida människor, som utkom 2000.

Missa inte!

De otrogna

75 kr

År 638 erövrades Jerusalem av araberna. Från den dagen har kristna och muslimer betraktat varandra med djup misstro.

I Andrew Wheatcrofts De otrogna får vi ta del av en av historiens äldsta och djupaste konflikter. Författaren ger oss en fängslande skildring av hur motsättningarna mellan muslimer och kristna genom tiderna har tagit sig uttryck i kampskrifter och dogmatiska tal.

En kamp som är minst lika levande idag i dagstidningar och böcker, teve, radio och, inte minst, på internet. Gamla sägner och berättelser dammas av och sprids till nya anhängare. Wheatcrofts skildring sträcker sig från slaget vid Lepanto 1571, då Osmanska riket förlorade sin maktposition över Medelhavet, fram till George W Bushs tal efter 11 september 2001.

Andrew Wheatcroft bor i Skottland och arbetar i Dumfriesshire som chef för Centret för medievetenskap. Arbetet med De otrogna tog mer än tio år i anspråk och förde Wheatcroft ut på omfattande resor världen över.