Artiklar

Rosornas krig – orsak och följder

Rosornas krig - två adelsmän väljer sida i konflikten genom att plocka vita respektive röda rosor.

När hundraårskriget äntligen tog slut vändes det engelska våldet mot landets egna invånare.

Aristokratin övergick från att ha bekämpat fransmännen till att bekämpa sig själva. Många uppfattade Rikard av York, den främste kritikern av den engelska regimens politik, som landets blivande frälsare, och 1452 lyckades man förmå honom att återkomma från Irland. Fiendskapen mellan Rikard av York och huset Lancaster utmynnade några år senare i en lång svit av väpnade uppgörelser, vilka har gått till historien som rosornas krig, odödliggjorda i William Shakespeares dramer och av stor betydelse för framväxten av den sedermera väl så starka engelska nationalstaten.

Det mesta vi tror oss veta om konflikten, i synnerhet det vi lärt oss via William Shakespeares dramer, är tyvärr missvisande.

Detta gäller redan själva termen: för det första var det inte ett regelrätt krig, och för det andra hade konflikten ingenting med rosor att göra. ”Kriget” utgjordes av 15 eller 16 drabbningar, varav vissa närmast bör karaktäriseras som skärmytslingar. Den sammanlagda tiden för konfliktens fälttåg uppgick till omkring 60 veckor, alltså lite mer än ett år, utspridda över drygt tre decennier. Det förekom inte mycket plundring, inga utdragna belägringar eller massakrer på civilbefolkningen, ingen nedgång i kulturlivet. Manfallet var huvudsakligen begränsat till medlemmar av högadeln, inklusive kungahuset, och till deras följesmän, vilka nästan samtliga deltog frivilligt.

Att rosorna har kommit med i bilden beror på att kung Henrik VII senare uppfann ett nytt heraldiskt emblem, den vit-röda dubbelrosen, vilket satte fantasin i rörelse hos historieskrivare och dramatiker. Huset Lancaster hade visserligen en röd ros som en av sina symboler, och huset York hade ärvt en vit ros till följd av släktskap med huset Mortimer, men ingendera rosen fungerade som symbol för släkterna medan ”kriget” pågick.

Den bittra fejd mellan två ätter som impliceras av sinnebilden av rosorna är också den en efterhandskonstruktion. Konflikten var betydligt mer mångfasetterad. Det faktum att stormännen ideligen bytte sida gör att vi svårligen kan tala om två stabila partier. Den politiska kulturen fungerade inte på det viset; det fanns för få militärt inflytelserika magnater för att skapa underlag för permanenta block.

Rosornas krig har av hävd uppfattats som ett avslut på en epok i engelsk historia.

Medeltiden slutade och den tidigmoderna eran började. Högadelns ständiga fejdande grävde dess egen grav. Hädanefter var det kungarna som bestämde och adelsmännen som lydde, eller blev halshuggna. Den utdragna konflikten har fått ett mytiskt skimmer över sig, inte minst genom de många litterära verken om kungarna och deras öden. Slutscenen i Shakespeares Rikard III, när den siste kungen av huset York rusar runt på slagfältet och förgäves ropar på ”en häst, en häst, ett kungarike för en häst” har etsat sig in i minnet hos generationer av teaterbesåkare.

Men hur mycket förändrades England under ”rosornas krig”? Inom forskningen menar man numera att den blodiga kraftmätningens följdverkningar har överdrivits kraftigt. Till de mest felaktiga uppfattningarna hör föreställningen att högadeln decimerade sig själv, något som indirekt skall ha berett vägen för den starka Tudormonarkin. En enkel släktanalys räcker för att motbevisa argumentet. Inget ger vid handen att Englands adelsätter dog ut ovanligt hastigt just på 1400-talet. Stormännen utplånade inte sina familjer och underminerade inte sin maktställning.

Däremot kan vi lugnt dra slutsatsen att högadeln blev fredligare. Både Edvard IV och Rikard III var starka och hårdhänta monarker som inte lade fingrarna emellan mot konspiratörer och kappvändare. Henrik VII och hans efterträdare Henrik VIII fortsatte deras politik. De nya kungarna vakade noga över högadelsmännen och inskred mot deras ovana att bygga upp privatarméer. Englands magnater fick hädanefter avhålla sig från konspirationer, privata krig och uppror. ”Rosornas krig” och de kungliga aktioner som följde i dess spår åskådliggjorde de risker för liv och egendom som ett alltför självmedvetet politiskt agerande medförde. Även parlamentets ställning förändrades. Den lagstiftande församlingens auktoritet stärktes i och med att kungarna valde att öppet luta sig mot denna och framhålla den som ett oundgängligt element i den politiska kulturen. Såväl Edvard IV och Rikard III som Henrik VII ansåg det nödvändigt att låta parlamentet godkänna deras troninnehav.

Texten är ett utdrag från...

Englands historia, del 1

75 kr

»Dick Harrison gjuter suveränt liv i Englands historia. Det är ingen risk att man slumrar till … Harrisons bok är en särdeles givande historielektion.« Sydsvenskan

Englands historia, del 1 inleds med forntida folkvandringar och växer i detaljrikedom ju längre fram i tiden vi kommer. Vi får följa uppkomsten av städer, kungariken, parlament och imperier samt ta del av sociala, ekonomiska och kulturella processer. Englands historia, del 1 avslutas vid William Shakespeares tid.