Adolf Hitlers väg till nazismen gick via armén, men inte på det sätt man skulle kunna tro. Hitler lärde känna sina kamrater i det blivande nazistpartiet eftersom han ålades att spionera på dem.
Sommaren 1919 accepterade han att bli politisk agent för arméns räkning, genomgick en kort anti-kommunistisk utbildning och fick i september i uppdrag att infiltrera det nygrundade Deutsche Arbeiterpartei (DAP, ”Tyska arbetarpartiet”). Det var så det började.
När Adolf Hitler lyssnade på diskussionerna på DAP-mötena började han för första gången på allvar intressera sig för politiska spörsmål. Han rycktes med i den antisemitiska, antikommunistiska, antikapitalistiska och starkt nationalistiska stämningen och tog chansen att yttra sig. Det dröjde inte länge förrän han begrep att han hade talets gåva, och det insåg partiledaren Anton Drexler också. Hitlers officerare uppmuntrade honom att ansöka om medlemskap för att kunna observera DAP ännu bättre, och Hitler lydde. Eftersom partiet var litet och han själv blev en flitig mötesdeltagare hade Hitler snart, utan större ansträngning, avancerat till medlemskap i arbetsutskottet. När DAP påföljande år bytte namn till Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei (”Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet”, NSDAP, idag mer känt som nazistpartiet) var Hitler en av de pådrivande krafterna. Han var också en av tillskyndarna till att hakkorset togs i bruk som partisymbol.
Den 31 mars 1920 fick Hitler avsked ur armén och blev politiker på heltid. Genom sin avsevärda retoriska förmåga lockade han tusentals åhörare till det ännu ganska svaga partiets sammankomster, något som gjorde honom oumbärlig. Det senare blev övertydligt under en kris i partiets ledning på sommaren 1921, då Hitler hotade att avgå om han inte fick som han ville. Slutet blev att alla vek sig för talarstjärnan, och den 29 juli valdes han att efterträda Drexler som partiledare. Den senare lämnade partiet 1923 och sökte sig till andra rörelser, satt en tid i Bayerns parlament och återkom till nazistpartiet först 1933. Någon politisk betydelse fick Drexler aldrig, och han avled i München i februari 1942.
Resten av historien är välkänd. Hitlers försök att tillsammans med Erich Ludendorff störta den bayerska regimen i den så kallade ölkällarkuppen den 8 och 9 november 1923 blev ett fiasko, och han dömdes till fängelse i Landsberg. När han kom ut var den nazistiska rörelsen försvagad, och under den ekonomiska högkonjunkturen i mitten av 1920-talet levde den på sparlåga. Efter att depressionen börjat sprida sig över världen på hösten 1929 upplevde emellertid nazistpartiet en makalös framgångsvåg, vilket banade vägen för ett växande inflytande i parlamentet. År 1933 utsågs Hitler till rikskansler. Efter president Hindenburgs död påföljande år gjorde han sig till diktator – Führer und Reichskanzler – med oinskränkt makt. Denna behöll han ända till självmordet i bunkern i Berlin under andra världskrigets slutakt på våren 1945.
Texten är ett utdrag från...
