Katastrofen är plötsligt nära. Den notoriskt svårstyrda månlandaren, officiellt kallad ”The Eagle” men inofficiellt benämnd ”den flygande sänggaveln” för att den är så otymplig, har i hög hastighet närmat sig månens yta, på väg mot den stora krater som i förväg har utsetts till landningsplats. I sista minuten ser Neil Armstrong, som övervakar den datorstyrda månlandningen, att kratern i själva verket är full med jättelika klippblock. Om de landar där är risken stor att månlandaren välter eller slås sönder. Han måste därför ta över spakarna och styra bort över månens yta, på jakt efter en bättre landningsplats.
De har bara ett försök på sig. Bränsletanken som är kopplad till landningsmotorn rymmer inte mycket. Redan i förväg har Neil Armstrong varnat för att just landningen är det svåraste momentet under hela månfärden. Hans egen bedömning var hela tiden att astronauterna bara hade 50 procents chans att lyckas med sitt uppdrag – att flyga från jorden till månen, landa där och ta sig levande hem igen. Men det hade han inte berättat om för någon. Utåt försäkrade han att allt säkert skulle gå vägen utan större problem.
Det blir en vinglig färd, där Armstrong försöker styra den krängande månlandaren så mjukt och säkert som möjligt. Och inte blir det bättre av att raketmotorn som driver den blåser upp ett moln av damm från månens yta, vilket gör det svårt att navigera.
Så kommer den första varningen. Det finns bara bränsle kvar för 60 sekunder. Men fortfarande syns ingen bra landningsplats, så färden måste gå vidare, genom ett moln av dansande, virvlande måndamm.
I kontrollrummet i Houston, Texas, börjar teknikerna förbereda sig på det värsta. Över hela jorden direktsänds månlandningen i radio och teve, med uppskattningsvis 600 miljoner tittare och lyssnare, ungefär en femtedel av jordens befolkning. Det hela är tänkt att sluta med en triumf för USA (eller för hela mänskligheten, om man så vill). Men om landningen istället går illa ska sändningen genast avbrytas, med hänvisning till tekniska problem.
Nästa varning: bara 30 sekunder kvar.
I det ögonblicket har Neil Armstrong, som antagligen är en av världens mest stresståliga människor, sedan åratal drillad för att hantera de mest påfrestande situationer, en puls på 156 hjärtslag i minuten.
Men plötsligt finns den bara där framför dem: en bred, jämn slätt. Neil Armstrong tvekar inte, utan börjar sakta sänka landaren mot månens yta. Fortfarande finns problemet med dammolnen, som gör att han inte kan avgöra hur långt det är till marken. Men så lyckas han fixera blicken på några stora klippor som sticker upp genom töcknet och kan använda dem som jämförelsepunkt. Så, till sist, så mjukt att ingen av de två männen ombord känner när det äger rum, landar en farkost byggd av människor för första gången på månen.
Med lugn och säker röst, som inte röjer den våldsamma spänning han nyss har upplevt, kan Neil Armstrong anropa jorden: ”Houston, Tranquility Base here. The Eagle has landed.”
Månlandningen, som ägde rum exakt klockan 21.17 svensk tid den 20 juli 1969, var kulmen på en långvarig kapplöpning mellan det kapitalistiska USA och det kommunistiska Sovjetunionen.
Ett av de få foton som finns av Neil Armstrong på månen 1969. De flesta foton från månlandningen föreställer Buzz Aldrin.
Målet var att nå först ut i rymden och på så sätt bevisa sitt eget systems överlägsenhet. Sovjetunionen tog ledningen genom att skicka ut hunden Lajka i omloppsbana runt jorden, och sedan genom att även skicka iväg den första människan, den våghalsige Jurij Gagarin. Men så småningom blev den amerikanska teknologins överlägsenhet allt tydligare. I slutet av 1960-talet var det ingen tvekan om att de enda som skulle kunna klara av en månlandning, i varje fall de närmaste åren, var USA:s astronauter.
Den som valdes ut för att bli historisk, den första människan som satte sin fot på en annan himlakropp, var Neil Armstrong, en 38-årig veteran från Koreakriget. Han var en erkänt skicklig pilot och känd för sitt allvar och för sin plikttrogenhet. Det var på grund av dessa personliga egenskaper som han valdes ut före kollegan Buzz Aldrin, som möjligen var en bättre astronaut, rent tekniskt sett. Men Aldrin ansågs ha för stort ego och tänktes därför inte kunna bli en lika värdig representant för den amerikanska supermakten.
Därför var det tvåbarnspappan Neil Armstrong, som lidit av svår åksjuka som barn och allvarligt oroat sig för att han skulle bli illamående under månfärden, som klockan 03.56 på natten den 21 juli fick äran att först av alla kliva ner de sju stegen från månlandaren och ställa sig på månens yta.
Tillsammans med Buzz Aldrin tillbringade Armstrong ungefär två timmar på månen. De satte upp en amerikansk flagga, samlade in mineralprover, samtalade i telefon med USA:s president Richard Nixon och placerade en plakett på månens yta.
På minnestavlan finns – förutom två teckningar av jorden och några autografer – en inskription som försöker sätta ord på det storslagna som precis inträffat: ”Here Men From The Planet Earth First Set Foot Upon The Moon. July 1969 AD. We Came In Peace For All Mankind.”
Sedan lyckades de två astronauterna med stor möda, och med hjälp av Buzz Aldrins kulspetspenna, få igång månlandarens startmotor och resa tillbaka till jorden igen.
