William F. Cody (1846–1917), mer känd som Buffalo Bill, är en av de märkligaste gestalterna i vilda västerns brokiga persongalleri – både som fiktiv karaktär och som människa av kött och blod.
Under första delen av sitt liv var han frontierman, under den senare delen cirkusdirektör med världsrykte – och någonstans mitt i livet var han både och. Märkligt nog är många av berättelserna om Buffalo Bill sanna, till exempel att han jagade bufflar med en storfurste av Ryssland, skalperade cheyennekrigaren Yellow Hair, och uppträdde med Sitting Bull. Få personer har som han format myten om vilda västern.
William Cody föddes i Iowa 1846 och flyttade tidigt till Kansas med familjen. Vid elva års ålder (en del säger ännu tidigare) inledde han sin brokiga yrkeskarriär. Först arbetade han som ridande sändebud, sedan som spejare, därefter bland annat som pälsjägare, wagon master, diligenskusk, hotellägare och guldgrävare i Colorado – åtminstone om man får tro hans självbiografi. Hans påstådda bedrifter som tonårig Pony Express-ryttare blev vida kända: vid ett tillfälle sägs han ha ridit tjugotvå timmar i sträck och då avverkat fyrtioåtta mil.
När kriget bröt ut fick han syssla med underhållstjänst på nordstatssidan tills han vid sjutton års ålder kunde ta värvning inom kavalleriet. Han hade vid denna tid vuxit upp till en stilig ung man, som gjorde intryck på både män och kvinnor med sina rena drag och bruna ögon.
Under inbördeskriget var han spanare i indiankrigen och slogs som kavallerist i Missouri och Tennessee. Livet som beriden spanare och kurir passade honom och under ett par år assisterade han militärerna vid Fort Ellsworth i Kansas. Sedermera blev han värvad som buffeljägare av järnvägsbolaget Union Pacific Railroad: hans uppgift var att skaffa kött till rallarna och därigenom också se till att det fanns färre störande bisonoxar kring spåren.
Även efter inbördeskriget fortsatte den amerikanska militären gärna att använda sig av Codys tjänster, eftersom han förutom att vara en skicklig ryttare och skytt även var kunnig om urbefolkningens kultur och stridsteknik, och hade skaffat sig omfattande terrängkännedom under sina spaningsuppdrag. Trots att han formellt sett var civil tog han gärna riskfyllda uppdrag och belönades omsider med den berömda tapperhetsmedaljen Medal of Honor.
En som lät sig imponeras av Codys insatser för den amerikanska buffelns utrotande var Edward Judson, journalist och författare med högst brokig bakgrund. Under pseudonymen Ned Buntline berättade han gärna skrönor om handlingskraftiga män i äventyrliga miljöer. Han gjorde Buffalo Bill till romanhjälte redan 1869, då Cody endast var tjugofem år.
Ett par år senare kom Buntline med idén att romanen skulle göras om till pjäs och att Cody skulle spela sig själv på scen. Resultatet blev The Scouts of the Prairie, som hade premiär i Chicago i december 1872 och senare gick på turné. Detta blev starten till Buffalo Bills fyrtiofemåriga karriär inom underhållningsbranschen.
Under flera år levde Cody ett märkligt liv där han pendlade mellan blodig verklighet på somrarna och sorglös underhållning på vintrarna. Allt som allt ska han ha deltagit i över ett dussin sammandrabbningar med urbefolkningen. Ute i vildmarken var han noga med sin image och bar ofta lika pråliga kläder som på scen.
Som showman tog Cody allt större kontroll över sina egna föreställningar. År 1883 skapade han och producenten Nate Salsbury Buffalo Bill’s Wild West, som skulle nå närmast surrealistisk framgång i USA och Europa. Redan från start var föreställningen oerhört innehållsrik, med hundratals aktörer och mängder av hästar som medverkade på utomhusarenan. Genom att spela upp tablåer hjälpte man publiken att uppleva dramatiken i vildmarken: en buffeljakt, en Pony Express-ritt, ett indianöverfall på en diligens, slaget vid Little Bighorn och så vidare.
Codys shower gick från klarhet till klarhet med sina myllrande föreställningar som varade tre–fyra timmar. År 1885 rekryterades Sitting Bull, som medverkade i föreställningen under fyra månader; så mycket mer än att rida runt och visa upp sig gjorde han dock inte. Mellan 1887 och 1906 genomfördes åtta turnéer i Europa, till vilka kungligheter och kändisar gärna kom som hedersbesökare. År 1893 markerade en höjdpunkt, med en publiksiffra på tre miljoner – mycket beroende på att showen då höll till utanför världsutställningen i Chicago.
Buffalo Bill turnerade med sin show ända till dess han var 70 år gammal och dog bara två månader efter det att hans teaterarbetare hade hjälpt honom upp i sadeln för hans sista föreställning. Hans liv som militär spanare och buffeljägare låg vid denna tid långt tillbaka i tiden; med åren kom han att engagera sig för urbefolkningens rättigheter och reglerad jakt. När han somnade in befann han sig i Denver, och han begravdes på en höjd i the foothills av Klippiga bergen, med utsikt över staden och prärien.
