Enligt den kristna tideräkningen räknas åren från tidpunkten då man tror att Jesus föddes. Frasen anno Domini betyder ’i herrens år’ (eller anno Domini nostri ’i vår Herres år’), oftast förkortat AD. Uttrycket används på samma sätt som e.Kr. ’efter Kristi födelse’.
Det här sättet att räkna år etablerades i Rom av munken Dionysious Exiguus, omkring år 525. Före honom hade kristna historiker försökt med andra varianter:
anno mundi ’världens år’, räknat från skapelsens första dag
anno Adami ’i Adams år’, räknat från Adams skapelse (på skapelsens sjätte dag)
anno Abrahami ’i Abrahams år’, räknat från år 3 412 efter Skapelsen.
Alla dessa sätt att räkna år utgår från idén om ett ”år 1” och aktualiserar en av vår civilisations mest grundmurade missuppfattningar: att Jesus föddes år noll anno Domini. Det kan vi med säkerhet säga att han inte gjorde, eftersom år noll inte existerar enligt Exiguus tideräkning. På 500-talet hade den kristna världen nämligen ingen uppfattning om konceptet ”noll”. Noll, både som siffra och tanke, var en arabisk uppfinning som introducerades i väst först på 1100-talet.
En parentes om siffran noll
På arabiska kallades den här lilla cirkeln för sifr ’tom’, och på svenska blev det här ordet siffra. På italienska gav sifr istället upphov till zero ’noll’, som också används på engelska. Våra svenska ord noll (för talet) och nolla (för tecknet) kommer båda av latinets nullus ’ingen’.