Gavrilo Princip och skotten i Sarajevo

Han har tillbringat förmiddagen med att vandra omkring i Sarajevo i sällskap med en man som heter Sava och med en annan som heter Spiric. Han känner dem inte sedan tidigare, utan tog kontakt med dem bara för att de verkade vara vanliga hederliga medborgare, sådana som polisen inte lär misstänka. I flera timmar har de suttit i en park och talat om allt möjligt. De två kommer senare beskriva honom som en ”trevlig kille”. Men när kortegen närmar sig lämnar han dem och tränger sig fram till den position som han fått sig tilldelad. Där blir han omgiven av den förväntansfulla folkmassan.

Alla vet att ärkehertig Franz Ferdinand, arvtagare till den enorma men konfliktfyllda och djupt instabila dubbelmonarkin Österrike–Ungern, har tagit en stor risk genom att komma till Sarajevo denna dag, den 28 juni 1914. Området styrs sedan några decennier av just Österrike, men en stadigt växande grupp nationalister kämpar för att skapa en egen stat – ett sydslaviskt rike, som de tror bara kan frigöras från imperiets grepp med hjälp av rejäla doser våld. Bara tre år tidigare överlevde kejsaren Franz Joseph ett mordförsök utfört just av samma grupp som den unge mannen tillhör: ”Den svarta handen”. Mannens namn är Gavrilo Princip.

Men ärkehertigen har insisterat. Han är envist besluten om att genomföra statsbesöket, som är en del av hans plan att ge alla slaver utökade politiska rättigheter, något han hoppas ska minska deras missnöje så pass att de mest långtgående kraven på självständighet lägger sig. Säkerhetstjänsten har därför haft fullt upp under de föregående veckorna, då hundratals av de vanliga misstänkta har samlats in.

Men det kommer att visa sig att många har klarat sig undan, inte minst tack vare hjälp från högt uppsatta serbiska militärer, som deltar i konspirationen. Gavrilo Princip är bara en av sju attentatsmän som denna dag står utplacerade längs den väg där bilkaravanen med ärkehertigen färdas.

Franz Ferdinand och Sophie med sina barn. Parets giftermål var en skandal då Sophie var från en adlig, men ej furstlig släkt. Varken hon eller hennes barn hade några anspråk på kronan.

Bilarna hinner inte nå hans position innan en våldsam smäll hörs. Princip inser genast att det är en av hans vapenbröder som slagit till genom att kasta en granat mot bilarna. Men han kan inte se om någon har skadats. Folkmassan börjar rusa från platsen, och han själv följer med för att inte verka misstänkt och gripas av poliserna som plötsligt svärmar överallt.

Efter en kort stund befinner han sig på den latinska bron mitt i Sarajevo, stadens äldsta och vackraste. Där får han höra vad som hänt: Någon har verkligen försökt mörda ärkehertigen och flera personer har skadats. Men Franz Ferdinand är oskadd.

Ska allt ha varit förgäves? Har drömmen om en serbisk nation gått förlorad? De många veckornas planering, hans egna förberedelser, det psykologiska arbetet med att övertyga sig om att detta måste göras och förvandlingen av unga män till övertygade terrorister, beredda att offra sina liv för den goda saken. I praktiken är Princip en självmordsbombare: i sin ficka har han pistolen samt en cyanidkapsel som det är meningen att han ska svälja efteråt.

Vad ska han nu ta sig till? Gavrilo Princip är en stolt, envis och hängiven ung man, född 19 år tidigare i den lilla byn Obljaj långt ute på landsbygden i nordvästra Bosnien och Hercegovina. Det är en fattig region. Hans föräldrar födde nio barn, men sex dog i unga år. De hade inte råd att uppfostra Gavrilo på egen hand, utan skickade honom till en bror i Sarajevo, där han fick möjlighet att gå i skolan. Fattigdomen, svälten, det förödmjukande slitet, villkoren för så många i det stora imperiet; allt det där är något han känt i sin kropp ända sedan han föddes. Den vackra, borgerliga kulturen i imperiets huvudstad Wien, som många i efterhand kommer att minnas med ett romantiskt skimmer, är inte en del av hans värld. Världen av rikedom och bildning är byggd på det fattiga, utsugna folkets lidanden, enligt hans sätt att se på saken.

Gavrilo Princip bestämmer sig för att inte ge upp. Han intar istället en ny position längs kortegevägen. Kanske kommer ärkehertigen att köra tillbaka samma väg som han kom? Det visar sig vara en bra gissning. Franz Ferdinand har vägrat gå med på rådet han genast fått, att så fort som möjligt lämna Sarajevo och aldrig komma tillbaka. Istället insisterar han på att besöka sjukhuset där de som skadades i attentatsförsöket ligger inlagda. Därför kör den öppna bilen, en Gräf & Stift Double Phaeton av 1911 års modell, med Österrikes arvtagare och hans gravida hustru Sophie von Chotek i baksätet, återigen genom Sarajevos gator. Efter en stund råkar chauffören köra fel. Han svänger in på Franz Josef-gatan, som de skulle ha följt om processionen följt den tidigare planerade vägen. Chauffören stannar genast bilen och börjar vända.

Bara några meter bort står Gavrilo Princip, som inser att han som genom ett mirakel fått sin chans. Utan att tveka höjer han pistolen och skjuter två skott. Det ena träffar Franz Ferdinand nära hjärtat. Det andra skottet träffar Sophie von Chotek i magen. I kaoset efteråt, medan de körs i hög fart mot sjukhuset, ropar ärkehertigen: ”Sophie! Sophie! Dö inte, lev för våra barns skull!” Ingen av dem överlever kvällen.

I tumultet försöker Gavrilo Princip ta sitt eget liv, men en vakt sliter pistolen ur hans hand. När han sedan lyckas svälja cyanidkapseln blir den enda effekten att han mår så illa att han genast kräks upp giftet.

I rättegången som följer förklarar Princip att han gjorde det han gjorde för att skipa rättvisa: ”Folket är urfattigt; det behandlas som boskap. Bonden är fattig och blir helt förstörd. Jag vet hur det är; jag är son till en bybo, jag vet hur det är i byarna. Därför ville jag hämnas, och jag ångrar inget.”

Eftersom han inte har fyllt 20 år är dödsstraff ingen möjlighet, enligt österrikisk lag. Istället döms Gavrilo Princip till det näst hårdaste straffet: 20 år i fängelse.

När han börjar avtjäna sin fängelsetid har de två pistolskotten han avfyrade i Sarajevo fått de mest spektakulära följder. Genom att ett komplicerat system av allianser har aktiverats, har Europas största nationer förklarat varandra krig. Den omfattande konflikt som länge legat i luften, och som kan ses som en logisk följd av tidens militarisering och syn på krig som en självklar förlängning av politiken, är därmed ett faktum.

Europas länder har befunnit sig i krig många gånger genom åren. Man skulle kunna säga att kriget är en central del av alla nationers självbild. Men denna konflikt kommer att visa sig vara värre än någon tidigare. Aldrig förut har fullt industrialiserade länder använt alla sina resurser för att försöka förinta varandra. Blodbaden som följer överträffar den värsta mardröm.

Konflikten kommer att innebära slutet för många av de stater som deltar i den, men också leda till ett slags befrielse för vissa. Inte minst blir världskriget en katalysator för utökade politiska rättigheter i en rad länder, och kampen för kvinnlig rösträtt får till sist ett genombrott. Samtidigt bidrar kriget till att skapa förutsättningar för ännu ett världskrig, det andra, som kommer att visa sig vara till och med ännu mer förödande än det första.

Inget av detta var förstås uppenbart den där junidagen 1914, då Gavrilo Princip råkade stå på den plats där ärkehertig Franz Ferdinands bil försökte vända. Om han hade vetat vad som skulle hända, hade den unge attentatsmannen då tvekat?

En sak kan man i varje fall konstatera. Genom sitt dåd lyckades Princip med något som han drömt om ända sedan han var liten. En gång, som barn, ska han ha ristat in sina initialer i en stenmur på familjens tomt. När en kamrat frågade honom varför, svarade han: ”En dag kommer folk att minnas mitt namn.”

Under sin tid i fängelset insjuknade Gavrilo Princip i tuberkulos. Han dog den 28 april 1918, tre år och tio månader efter att ha skjutit sig till en plats i världshistorien.