På julafton 1914 tystnade vapnen längs en del av fronten i Flandern när brittiska, tyska och franska soldater spontant slutade att bekämpa varandra i den såkallade julfreden. I det tröstlösa och sönderskjutna landskapet klättrade tusentals män upp ur sina blöta och kalla skyttegravar.
De möttes i ingenmansland där de bytte mat, snaps, souvenirer och tobak. Soldaterna sjöng julsånger och spelade till och med fotboll med varandra.
Orsakerna till julfreden varierade. På vissa frontavsnitt var männen särskilt trötta på vad de uppfattade som ett enformigt och meningslöst ställningskrig. På andra platser förde gemensamma traditioner och sånger samman män som råkade vara från olika länder men hade samma kulturella bakgrund. Kapten R. J. Armes i regementet First North Staffordshire beskrev julfreden och -firandet på sitt frontavsnitt:
”Jag satt i min bunker och läste en tidning när posten delades ut. Någon sade att tyskarna hade lyst upp sina skyttegravar längs hela fronten. Vi hade ropat julhälsningar och annat till varandra en stund. Jag gick upp och de ropade ”ingen skottlossning” och sedan blev allt fridfullt. Alla de våra gick upp ur skyttegravarna och satte sig på bröstvärnet, tyskarna gjorde likadant, och de talade med oss på bruten engelska. Jag gick upp och bad dem på tyska att sjunga en tysk folkvisa, vilket de gjorde. Sedan sjöng våra pojkar riktigt hyfsat och båda sidor applåderade varandra.”
Fraternisering med fienden var enligt reglementet självfallet förbjudet och innebar krigsrätt. Men i de främre linjerna valde det lägre befälet att ignorera detta och deltog själva i och understödde vapenvilan. Däremot såg båda sidors högre ledning det spontana julfraterniserandet som något farligt och okontrollerbart och man ansträngde sig för att snabbt återgå till stridsverksamheten. Efter julfreden, som varade uppemot ett par dygn, återupptogs stridshandlingarna. Officiellt försökte man att bagatellisera händelserna, trots att särskilt den brittiska pressen publicerade mängder med artiklar om vad som hänt.
Krigshistorien är fylld av ”stridspauser” men ingen vapenvila har berört så många eller haft samma potential att påverka kriget som julfreden 1914. Tyvärr blev det bara en medmänsklig och vacker parentes.
Artikeln ovan är ett utdrag från Marco Smedbergs Första världskriget.
