Kunde kriget verkligen vara vidrigare än för soldaterna i skyttegravarna? Ja, det kunde det faktiskt. Kampen om Fort Vaux i Verdun går inte bara till historien som ett av de främsta exemplen på hårdnackat motstånd under första världskriget utan även som ett av de värsta exemplen på outhärdliga förhållanden.
Slaget om Verdun var det längsta slaget under hela kriget och även ett av de allra blodigaste. Det blev i mångt och mycket en kamp om fästningar. Försvarssektorn i fråga omgärdades av en gördel av stora fästningar som förvisso hade rests på 1800-talet men som förstärkts för att kunna motstå modernt artilleri. Den första – och största – fästningen att falla var Fort Douaumont som erövrades under mycket snöpliga former; det var i praktiken en enda soldats verk. Den andra som föll var Fort Vaux, vilken var den minsta av fästningarna vid Verdun och hade en förhållandevis liten garnison, men den låg strategiskt placerad, och det var absolut avgörande för tyskarna att erövra den för att kunna fortsätta sitt avancemang. Någon lätt erövring blev det sannerligen inte för dem.
Även om det skulle komma att ta tid för tyskarna att erövra fästningen lyckades de nå fram till den snabbt. Deras artilleribombardemang och framryckning var så väl synkroniserade att fransmännen knappt hann ut till bunkrarna som omgav fästningen. Fransmännen bjöd beslutsamt motstånd i flera timmar innan tyskarna lyckades driva ut dem. De retirerade då ned i de mörka tunnlarna under fästningen och där utspelade sig sedan en märklig kamp under de följande fem dagarna.
Fransmännen förskansade sig med kulsprutor bakom sandsäcksbarrikader i de drygt sextio meter långa korridorerna. Tyskarna tvingades forcera barrikaderna en i taget med eldkastare, hopbuntade handgranater och sprängladdningar, och ofta fick gå i närkamp med fransmännen med bajonetter och gevärskolvar. Varje gång de lyckades forcera en barrikad väntade en ny längre fram. Fransmännen använde nedfallet murbruk, cementblock, träbjälkar, dörrar, sänggavlar och vadhelst annat löst som fanns att tillgå till att reparera barrikaderna eller bygga nya.
Förhållandena var helt outhärdliga för de franska soldaterna som till skillnad från de tyska inte kunde roteras. I de trånga utrymmena måste oväsendet från vapnen ha varit smärtsamt högt och kulor rikoschetterade ständigt mellan väggarna och hotade med slumpmässig lemlästning och död. Lampor slocknade och stearinljus brann ut, så kampen utkämpades dessutom mestadels i mörker – det enda ljuset kom från blixtrande kulsprutor, exploderande handgranater och flammande eldkastare. Hettan var kvävande och luften full av damm, rök, stanken av lik som inte kunde forslas bort och latriner som inte kunde tömmas. På den lilla och illa utrustade förbandsplatsen låg skottskadade och brännskadade soldater och jämrade sig i smutsen utan möjlighet att få smärtlindring. Det uppstod snart brist på proviant, medicin och ammunition. Situationen blev om möjligt än mer outhärdlig efter den fjärde natten då vattnet tog slut. När soldaterna till slut blev galna av törst började de i ren desperation slicka fukten av väggarna och dricka sin egen urin.
Befälhavaren för de franska styrkorna, en medelålders och krigsskadad överste vid namn Sylvain Eugène Raynal, bad återkommande och med stigande desperation det franska högkvarteret om undsättning med hjälp av brevduvor, ljussignaler och kurirer som lyckades smyga ut ur fästningen, men det var förgäves. Till slut såg han ingen annan utväg än att kapitulera; de flesta hade nog gjort detta långt tidigare än så. Efter fem dagar som måste ha känts som fem månader fick de franska försvararna, utmattade, blodiga, svettiga, smutsiga och sotiga i ansiktet, se solen igen. Under tystnad stapplade de ut ur fästningen och möttes av två rader tyska soldater som hälsade dem genom att skyldra gevär – de bemöttes snarare som segrare än besegrade. De slagna fransmännen struntade dock fullständigt i denna hedersbetygelse. Halvdöda av törst kastade de sig ned vid de många bombkratrarna utanför fästningen och drack av det gyttjiga vattnet som samlats i dem.
Tyskarna var synnerligen imponerade av det kompromisslösa franska försvaret av fästningen i Verdun. Den tyske befälhavaren för sektorn, kronprins Vilhelm, kallade till sig överste Raynal, som frankt förklarade att det var bristen på vatten som hade besegrat fransmännen, inte tyskarna. Som ett tecken på respekt lät kronprins Vilhelm överste Raynal bära sabel i fångenskap; han fick dock tilldelas en ny eftersom hans egen gått förlorad i kampen i Fort Vaux. Denna ärebetygelse måste ha varit en klen tröst för alla de soldater som hostat, törstat, lidit, sårats och dödats i Fort Vauxs mörka korridorer.
Artikeln ovan är ett utdrag. Läs mer om första världskriget:
Okända fakta och udda historier om första världskriget
89 kr»En riktigt läsvärd bok.« Militärhistorikern Lars Gyllenhaal
Det finns många berättelser och detaljer från första världskriget som inte får plats i de traditionella historieböckerna. Det är fakta som kanske ansetts för udda eller som har glömts bort över åren. Det betyder inte att händelserna är ointressanta – tvärtom!
I Niclas Hermanssons kunniga bok får vi en annorlunda bild av detta krig som förändrade världen för evigt. De många och varierande ämnena spänner från det märkliga och överraskande till det skräckinjagande. Boken lyfter fram fascinerande detaljer, både för den som är flyktigt bekant med första världskriget och för den som är väl insatt i militärhistorien.
Här skildras bland mycket annat den enbente cyklisten som blev nationalhjälte, de första experimenten med obemannade flygplan och den ryske amiralen som bara var timmar ifrån att dra in Sverige i kriget.
Hermansson har tidigare varit medförfattare till Okända fakta om andra världskriget.