Svarta veckan: Europas stormakter förklarar krig

”Svarta veckan” är de dagar under sommaren 1914 då fem europeiska stormakter förklarade krig mot varandra. Dessa ödesdigra dagar skulle resultera i det första världskriget.

Det började med att Österrike–Ungerns ledning sände ut trevare till grannarna för att utröna hur de skulle reagera på ett eventuellt krig mot Serbien. Den 7 juli rapporterades att Tyskland skulle stödja Österrike–Ungern, men ännu i detta läge var de österrikiska och ungerska politikerna splittrade i frågan. Flertalet var för ett krig, men det fanns också röster som varnade för konsekvenserna av att ryssarna kanske skulle hasta till serbernas hjälp. En metod som diskuterades, och till slut accepterades, var att provocera fram kriget genom att sända ett ultimatum som var så fräckt och långtgående att serberna omöjligen kunde acceptera det. Deras vägran att gå med på kraven skulle legitimera ett anfallskrig.

Nedräkningen till svarta veckan

Enligt den uppgjorda planen överlämnade Österrike–Ungern sitt förödmjukande ultimatum den 23 juli. Serbien hade till klockan 17.00 den 25 juli på sig att tänka över hur de skulle svara.

Eftersom serberna inte accepterat deras fullständiga ultimatum stod vägen till krig öppen. Den 25 juli undertecknade kejsar Frans Josef en mobiliseringsorder med avsikten att inleda operationer mot Serbien tre dagar senare. Ryssarna svarade med att förbereda sig för mobilisering. Regeringen i Paris följde efter och drog in alla truppledigheter. Ett par dagars intensiv diplomati återstod, men nedräkningen hade börjat.

Klockan 11.00 den 28 juli 1914 förklarade Österrike–Ungern krig mot Serbien.

Två dagar senare började Ryssland mobilisera på allvar, med följd att tyskar och fransmän båda mobiliserade den 1 augusti. Samma dag förklarade Tyskland krig mot Ryssland.

Den slutliga dödsstöten för freden kom när tyskarna därefter beslöt sig för att flytta kriget även till Västeuropa. Den tyska militären hade sedan länge en plan, den så kallade Schlieffenplanen, för att undvika ett tvåfrontskrig. Eftersom Ryssland var ett större land än Frankrike skulle ett krig i öster kräva betydligt mer tid och större resurser än ett krig i väster. Av detta följde att tyskarna måste inrikta sig på att snabbt erövra Paris och slå ut Frankrike för att sedan sätta in alla resurser mot ryssarna. Fransmännen var väl medvetna om hotet och hade byggt upp stora försvarslinjer vid den tysk-franska gränsen, varför det gällde att kringgå dem på neutral mark, det vill säga genom de neutrala staterna Belgien och Luxemburg. Helst hoppades tyskarna att belgare och luxemburgare skulle släppa igenom arméerna utan motstånd, men om så inte skedde måste de besegras militärt, något som antagligen inte skulle ta alltför lång tid.

Luxemburg stod först i tur att invaderas för att utgöra bästa möjliga framskjutna bas inför det fortsatta fälttåget. Redan den 1 augusti anlände tyska trupper till järnvägsstationen i Troisvierges, längst upp i norra delen av det lilla storhertigdömet. Luxemburgs ledning protesterade, men förgäves. Den stora invasionen kom dagen därpå, den 2 augusti. Tyska trupper tog kontroll över hela Luxemburg.

I och med ockupationen av det lilla storhertigdömet var tärningen kastad. Den 3 augusti förklarade Tyskland krig mot Frankrike. Påföljande dag inleddes invasionen av Belgien, sedan landets regering förvägrat tyskarna rätten till truppförflyttningar. Därefter slöt britterna upp vid fransmännens och belgarnas sida och förklarade krig mot Tyskland under natten mellan den 4 och 5 augusti.

En sammanfattning av ”svarta veckan”:

• 28 juli: Österrike–Ungern förklarar krig mot Serbien
• 1 augusti: Tyskland förklarar krig mot Ryssland
• 3 augusti:  Tyskland förklarar krig mot Frankrike
• Natten mellan den 4 och 5 augusti: Storbritannien förklarar krig mot Tyskland

Du har väl inte missat vår podcast, Historia Nu? I avsnitt 30 samtalar programledaren Urban Lindstedt med Marco Smedberg om första världskrigets bombanfall.