Det finns många missuppfattningar och myter kring mordet på den romerske statsmannen Gaius Julius Caesar. Bakom dådet, som ägde rum den 15 mars år 44 f Kr, låg en skara sammansvurna senatorer. Konspiratörerna hade olika motiv för sin medverkan, men den gemensamma nämnaren var missnöjet med att Caesar strax före mordet hade låtit utnämna sig själv till diktator på livstid.
En av myterna kring attentatet mot Caesar är att han dödades på Forum Romanum, det viktigaste torget i antikens Rom. Det stämmer visserligen att det var i samband med ett senatsmöte som Caesar höggs ned, och att senaten brukade sammanträda i en byggnad på Forum Romanum. Men den dag då Caesar mördades hölls mötet på en annan plats, i Pompejus teater, som låg en bra bit från torget, i en annan del av staden.
Ett annat felaktigt påstående som man ibland kan stöta på är att det var Brutus ensam som mördade Caesar, och med ”Brutus” menas då Marcus Junius Brutus. Hans mor var älskarinna åt Caesar, som i sin tur sägs ha behandlat Brutus som sin egen son. Det är därför Brutus medverkan i komplotten mot Caesar blivit så känd.
Och visst var Brutus med om att mörda Caesar, men han var långtifrån ensam. Enligt traditionen utfördes dådet av 23 av det 60-tal senatorer som deltog i konspirationen. Bland dem som omringade och knivhögg Caesar fanns faktiskt ytterligare en Brutus – generalen och politikern Decimus Junius Brutus.
En annan myt kring mordet på Julius Caesar, som är ännu mer seglivad och ännu mer flitigt förekommande än myterna ovan, har också med Brutus att göra. Det är den vanföreställning som går ut på att Caesar skulle ha sagt ”även du, min Brutus” (i vissa versioner ”även du, Brutus”) när han mördades. Eller ”et tu, Brute”, som det så kallade citatet lyder på latin.
Med det yttrandet ska Caesar ha uttryckt sin förskräckelse över att Brutus, som han trodde stod honom nära, hade förrått honom. Andra tolkar det påstådda citatet som ett hot eller en varning, att Caesar menade att det nästa gång skulle vara Brutus tur att bli mördad. Det finns dock inga säkra belägg för att Caesar skulle ha sagt så. Vissa antika källor uppger att han bara stönade till när det första knivhugget trängde in i hans kropp (enligt legenden fick han ta emot sammanlagt 23 hugg, ett från varje mördare).
Andra källor hävdar att han ropade ”även du mitt barn”, när han fick syn på Brutus bland mördarna – och då ska han ha sagt det på grekiska (”kay sy teknon”), inte på latin. Det kan verka konstigt men på den tiden var det vanligt att medlemmar av den romerska överklassen talade grekiska, för att visa hur bildade de var.
Men inte heller uppgiften om att Caesar ska ha ropat ”även du mitt barn” på grekiska kan tas för riktig. Däremot kan den indirekt ligga till grund för det – sannolikt – falska citatet ”et tu, Brute”. Dessa bevingade ord myntades dock inte under antiken utan kommer från William Shakespeares drama Julius Caesar, som skrevs omkring 1599.
Det är inte omöjligt att den engelske dramatikern lät sig inspireras av den antika uppgiften att Caesar skulle ha sagt ”Även du mitt barn” när han lade orden ”et tu, Brute” i munnen på huvudrollsinnehavaren i sin pjäs.
Kampen om Romarriket
189 krBland historiens mest dramatiska episoder återfinns den så kallade romerska senrepubliken.
När män som Julius Caesar, Marcus Antonius och Octavianus – senare Augustus – stred om makten skakade romarrikets styre i sina grundvalar. Här skildras den döende republikens sista tid, då mäktiga potentater på politisk och militär väg förde Rom in i den så kallade kejsartiden. En tid där det som kallats demokrati i allt väsentligt reducerats till en kuliss.
I Kampen om romarriket skildrar den erfarna historikern Eva Queckfeldt de intriger och det maktspel som präglade Roms politiska elit mellan cirka år 100 f.Kr till 20-talet f.Kr.