Artiklar

Jeanne d’Arc, jungfrun av Orléans

Jeanne d'Arc i ett illustrerat manus från 1504
Jeanne d’Arc föddes omkring 1412, tre år före slaget vid Agincourt. Fadern, som var bonde och byfogde, hette Jacques, modern Isabelle.

Enligt vad Jeanne själv uppgav mottog hon sin första uppenbarelse när hon var i 12-årsåldern. Hon hörde röster ute i det fria, underbara röster som uppmanade henne att dra ut i strid mot engelsmännen och föra dauphinen till Reims för att krönas till kung. Jeanne hävdade att det var ärkeängeln Mikael och helgonen Katarina och Margareta som talat till henne. Fyra år senare sökte hon resa till det franska hovet, som höll till i slottet Chinon, och överlämna budskapet direkt till Karl. Till en början togs hon inte på allvar, men efter upprepade påstötningar och en profetia om striderna vid Orléans blev en och annan lokal herreman intresserad. Jeanne kläddes ut till man, fick en eskort och skickades rakt genom burgundiskt område till Chinon.

Historien om hur hon imponerade på dauphinen och hans rådgivare är välkänd. Jeanne d’Arc skall ha kommit in i en stor sal och lätt identifierat Karl, trots att han sökte vara inkognito. Hon fick samtala med honom i enrum, varefter dauphinen lät undersöka hennes bakgrund. Alla tester föll väl ut. Hon var, visade det sig, en bokstavligt talat oskuldsfull jungfru som besjälades av en stark tro på sig själv och sitt budskap. När Jeanne enträget bad att få delta i den planerade undsättningsexpeditionen till Orléans accepterades detta. Det franska hovet skänkte henne en dyrbar rustning, ett svärd och en häst.

Att Karl och hans rådgivare överhuvudtaget gick med på att ikläda en tonårig flicka som ”hörde röster” riddarmundering och sända henne i spetsen för trupper som skulle kämpa mot engelsmännen framstår för en nutidsmänniska som högst besynnerligt. Historiker har förklarat aktionen som resultatet av ren och skär desperation. Det franska kungahuset hade gått från katastrof till katastrof och den enda taktik som återstod var vilda chansningar. Men den som resonerar så glömmer att medeltidens människor inte tänkte som vi. ”Röster” togs på allvar. Om teologisk expertis godkände en profet ansågs det legitimt att hörsamma hans eller hennes råd. Ett sekel tidigare hade Heliga Birgitta eggat Magnus Eriksson av Sverige till krig mot Ryssland, och kungen hade lytt instruktionerna till punkt och pricka. Dessutom insåg 1400-talets politiker värdet av kraftfulla symboler – av processioner, propaganda, synliga hjältar och hjältinnor. Undsättningsexpeditionen till Orléans hade genomförts i vilket fall som helst, men med Jeanne i spetsen fick dauphinen en välkommen resurs. Att inte utnyttja flickan från Domrémy hade varit dumt.

Jeanne anlände till den belägrade staden den 29 april 1429, men hon uteslöts från befälhavarnas krigsråd. Däremot fick hon relevant information och släpptes fram i stridens hetta när hon så krävde. Historikerna är oeniga om hur mycket ledarskap hon tilläts utöva. Vissa har menat att Jeannes effekt framför allt var moralisk: hon red omkring med ett eget standar och höjde de franska soldaternas stridsvilja. Andra har, med stöd i dokument från rättegången mot henne ett par år senare, menat att Jeanne var högt uppskattad bland de andra befälhavarna eftersom hon – trots brist på erfarenhet – var en skicklig taktiker på slagfältet.

Före Jeanne d’Arcs ankomst hade fransmännens agerande varit utpräglat defensivt. Under flera månader hade Orléans försvarare hållit ut bakom sina murar. En gång hade de engelska ställningarna attackerats, men förgäves. I och med att undsättningskåren anlände kunde fransmännen övergå till offensiv, något Jeanne kraftigt pläderade för.

Den 4 och 5 maj erövrade fransmännen två befästningar utanför Orléans. Under den första dagen utkämpades strider, men när trupperna nådde fram till den andra fästningen fann de den övergiven. Framgångarna stärkte Jeanne i åsikten att offensiven måste fullföljas även mot engelsmännens starkare positioner, något som de högsta befälhavarna i Orléans var skeptiska till. I trots mot givna order lät hon då öppna stadsportarna och anföll på egen hand en tredje fästning, vilket även det ledde till seger.

Ingen beklagade att Jeanne hade haft framgång, men mot bakgrund av de senaste decenniernas ständiga bakslag i duster mot engelsmännen fanns det en utbredd motvilja mot att riskera allt i nya drabbningar. Det franska krigsrådet, som inte ville mista de uppnådda positionerna, beslöt att invänta förstärkningar innan man genomförde ytterligare angrepp. Än en gång vägrade Jeanne d’Arc att finna sig i instruktionerna. Hon argumenterade häftigt emot planen och fick till slut sin vilja igenom. Den engelska huvudbefästningen, Les Tourelles, utsattes för en riskfylld stormning den 7 maj. Jeanne sårades av en pil i halsen men återvände till stridens hetta i tid för att delta i slutanfallet. Les Tourelles föll.

I och med detta var kampen om Orléans i praktiken över. Belägringen avslutades och den engelska armén retirerade. Den oväntade framgången resulterade i stor uppståndelse i kretsen kring dauphinen. Hur skulle segern följas upp? Genom en offensiv mot Paris? Nej, hävdade Jeanne. Det väsentliga var att dauphinen kunde ta sig till Reims och krönas till kung. I så fall var det bättre att erövra strategiskt viktiga broar vid Loire än att avancera djupt in på engelskdominerat territorium. Karl VII höll med och gav Jeanne d’Arc delat kommando över armén tillsammans med hertig Johan av Alençon.

Även de högst uppsatta franska fältherrarna erkände att den otränade tonårsflickan från Domrémy – eller La Pucelle d’Orléans (”Jungfrun av Orléans”), som hon senare kom att kallas – uppvisade stor skicklighet i de militära aktioner som nu följde i rask takt. Mellan den 12 och 17 juni erövrades tre fasta stödjepunkter vid Loire.

Efter segern vid Patay den 18 juni 1429 låg vägen till Reims öppen, och det fanns inga skäl till dröjsmål. Den 3 juli kapitulerade staden Auxerre för dauphinens armé. Troyes gav sig utan strid och den 16 juli kunde Jeanne d’Arc och hennes soldater tåga in i Reims. Redan påföljande dag kröntes dauphinen till kung Karl VII av Frankrike.

Väl medvetna om att den symboliskt viktiga upphöjelsen hade varit beroende av raskheten och effektiviteten yrkade både Jeanne och hertigen av Alençon på att offensiven genast skulle drivas vidare, från Reims mot Paris, men den nykrönte kungen och hans rådgivare var av annan mening. De stora framgångarna – ofattbart stora, jämfört med de föregående årens ständiga bekymmer – fick inte äventyras. Tvärtom gällde det att utnyttja segrarna till att förmå hertig Filip att dra sig ur kriget. Detta var ett gyllene tillfälle att avsluta konflikten mellan armagnaker och burgunder.

Hertigen av Burgund accepterade ett stillestånd, men snarare för att vinna tid än för att han menade allvar med att svika alliansen med engelsmännen. När den franska krigsledningen insåg att den hade lurats var det för sent. Paris försvarare hade erhållit så stora förstärkningar att Karl VII omöjligen kunde befria staden med militära medel. De fortsatta operationerna blev betydligt mer ansträngande än de tidigare varit. Ytterligare några orter kapitulerade för Jeanne d’Arc, men den 15 augusti hejdades hon av hertigen av Bedfords armé. När fransmännen gjorde ett halvhjärtat försök att inta Paris i september blev de tillbakaslagna.

Trots misslyckandet vid Paris var Jeanne d’Arc föremål för allmän beundran i det kungatrogna Frankrike. I oktober upphöjdes hon och hennes familj i adligt stånd som belöning för bedrifterna. Hon fortsatte att kriga under vintern, med varierande framgång, och deltog på våren 1430 i striderna mot engelsmän och burgunder vid Compiègne. Liksom tidigare tog hon betydande risker, och till slut gick det illa. Den 23 maj tillfångatogs Jeanne av burgundiska trupper. Hennes militära karriär var över.

Den 9 januari 1431 ställde engelsmännen, under ledning av hertigen av Bedford, Jeanne inför en kyrklig domstol i Rouen. Anklagelsen gällde kätteri.

Genom att få Jeanne att framstå som kristenhetens fiende, en kvinna som inte alls var en gudomlig profet, ville man undergräva Karl VII:s ställning som legitim fransk kung – han hade inte alls fått sin krona av Gud utan till följd av inspiration från mörkrets makter. I allt väsentligt var det en politisk rättegång, och utgången var given på förhand.

Under regelrätta kyrkliga omständigheter skulle Jeanne d’Arc ha haft goda chanser att klara sig, men det som hände i Rouen var högst regelvidrigt. Den inledande hopsamlingen av bevis – förundersökningen – var så bristfällig att förhandlingarna, rent juridiskt sett, inte ens borde ha fått inledas. Rättegången var dessutom finansierad av England, vars riksledning hade beslutat att röja Jeanne ur vägen. Biskop Cauchon, som ledde tribunalen, hade utsetts av engelsmännen. Även övriga deltagare var engelsksinnade. Jeanne protesterade och krävde franska representanter, men svaret blev nej. Vissa medlemmar av domstolen hotades till och med till livet av Bedfords män, som inte ville ta några risker vad deras åsikter beträffade. I trots mot all kanonisk lag förvägrades Jeanne dessutom rätten till en advokat. Hon fick inte appellera till påven eller kyrkomötet i Basel, där Europas ledande kyrkomän befann sig. I stället för att bevakas av nunnor, vilket var regel i kyrkliga rättegångar mot kvinnor, sattes hon i en vanlig fängelsehåla. Och så vidare – listan över övergrepp och besynnerliga omständigheter kan göras lång.

Vid flera tillfällen förbluffade Jeanne d’Arc tribunalen genom kloka och insiktsfulla svar. Hon gick inte i de teologiska fällor som Pierre Cauchon och hans kolleger utsatte henne för. Svårigheten att få Jeanne fälld var så stor att protokollet där hennes svar skrevs ned ändrades i efterhand i syfte att svärta ned henne. Än värre skulle följa. När domstolen hade kommit till sitt förutbestämda domslut övertalades Jeanne – under hot om att genast avrättas om hon vägrade – att underkasta sig och skriva under ett dokument i vilket hon tog tillbaka att hon hade hört gudomligt inspirerade röster. Eftersom Jeanne var analfabet kunde hon inte läsa dokumentets text och visste inte vad hon erkände.

En av de saker Jeanne tvingades lova för att undslippa avrättning var att upphöra med bruket av manskläder. Ända sedan hon färdades till dauphinen i Chinon hade hon burit sådana. Orsakerna var av praktisk natur. Hon hade ju rest förklädd och sedan varit tvungen att agera fritt i härläger och på slagfält. Av samma skäl hade hon varit kortklippt under kriget. Domstolen konstaterade dock att hon såsom varande kvinna måste bära kvinnokläder. Till en början lydde Jeanne, men efter det att vakterna i fängelset hade utsatt henne för våldtäktsförsök återgick hon till att bära manskläder. En tolkning är att hon på detta sätt ville freda sig från övergrepp, en annan att hon helt enkelt inte hade några andra kläder eftersom hennes kvinnokläder hade stulits. I vilket fall som helst räknades detta som återfall i kätteri. Att Jeanne dessutom återtog sin tidigare underkastelse inför Cauchon gjorde inte saken bättre. Återfall i kätteri resulterade i dödsstraff.

Den 30 maj 1431 brändes Jeanne d’Arc på bål i Rouen. För att förhindra rykten att spridas om att hon skulle ha överlevt, och för att stoppa eventuella relikjägare, brände engelsmännen kroppen grundligt, mer än en gång, och kastade sedan askan i Seine.

Redan vid tiden för rättegången och bålet var det allom uppenbart att Jeanne d’Arc föll offer för ett politiskt spel. År 1452, ett år innan hundraårskriget slutade, togs hennes juridiska ärende upp igen, nu med påvligt godkännande. Initiativet kom från familjen: Jeannes mor Isabelle hade länge yrkat på att dotterns öde skulle granskas av vederbörliga kyrkliga myndigheter. Efter en noggrann och juridiskt oklanderlig undersökning, vid vilken 115 vittnen hördes, kom domstolen den 7 juli 1456 fram till att Jeanne hade varit oskyldig och att Pierre Cauchons rättegång måste ogiltigförklaras.

Texten är ett utdrag från...

Hundraårskriget

149 kr

»Med en beundransvärt komprimerad prosa frammanar Harrison kriget där kungar följer på kungar och fältslag på fältslag. Boken är påfallande lättläst och texten sprängfylld av innehåll. Det bidrar till att göra skildringen spännande.« BTJ

Hundraårskriget, världens längsta väpnade konflikt, förklarar en fransk-engelsk fiendskap som ekat genom historien och som än idag bubblar upp här och var. Under resans gång får vi stifta bekantskap med fascinerande personer och händelser, liksom berömda slagfält som Crécy, Poitiers och Agincourt.

Du kanske också är intresserad av...

Heliga Birgitta

149 kr

Ingen som intresserar sig för svensk medel tid kommer runt Birgitta Birgersdotter. Idag har hon närmast uppnått ikonstatus och 1999 utsågs heliga Birgitta av påven till europeiskt skyddshelgon. Som mystiker och kristen profet blev hon berömd över hela kontinenten redan under sin livstid och hennes nedtecknade uppenbarelser utgör ett unikt källmaterial för historiker. Samtidigt är bilden av henne mångbottnad. Det är lika lätt att slå ett slag för Birgitta som glödande feministisk föregångare som att anklaga henne för att hetsa till religiöst motiverade folkmord och andra krigsförbrytelser.

Med fängslande berättarglädje och djupa kunskaper skildrar Dick Harrison heliga Birgittas liv och gärning. Det är historien om en kvinna som kombinerade vänlighet och gränslös fromhet med en järnhård vilja. Boken ingår i serien Sveriges dramatiska historia.

Englands historia, del 1

75 kr

»Dick Harrison gjuter suveränt liv i Englands historia. Det är ingen risk att man slumrar till … Harrisons bok är en särdeles givande historielektion.« Sydsvenskan

Englands historia, del 1 inleds med forntida folkvandringar och växer i detaljrikedom ju längre fram i tiden vi kommer. Vi får följa uppkomsten av städer, kungariken, parlament och imperier samt ta del av sociala, ekonomiska och kulturella processer. Englands historia, del 1 avslutas vid William Shakespeares tid.

Kvinnor i strid

75 kr
»Kvinnor i strid är en bok som väcker mycket eftertanke och vrede. Obligatorisk läsning för alla med militär-, historie- eller samhällsintresse.« Tidskriften Axess

I traditionell militärhistoria är kvinnor ofta osynliga. Och i traditionell kvinnohistoria har det regelrätta kriget sällan någon plats. Begreppen krig och kvinnor tycks helt enkelt inte höra ihop.

I boken Kvinnor i strid berättar Anna Larsdotter om kvinnor som på olika sätt deltagit i krig, från 1600-tal till 1900-tal. Levande och kunnigt skildrar hon deras många olika roller  som soldater, piloter, prickskyttar, vårdpersonal eller delar av trossen. En del kvinnor förklädde sig till män för att kunna delta i strid. Vissa sökte på så vis sin försörjning, medan andra ville ha frihet och äventyr.

I fascinerande personporträtt möter vi bland många andra könsöverskridaren Hannah Snell, ikonen Harriet Tubman, kaptenen Flora Sandes och Vietnamveteranen Lynda Van Devanter.

Kvinnor i strid utmanar våra invanda föreställningar och ger en ny och spännande ingång till militärhistorien. Boken visar att kvinnor alltid har varit en naturlig del av kriget, inte minst vid fronten.

Anna Larsdotter är journalist och författare, och före detta chefredaktör på tidskriften Militär Historia.