Artiklar

De tre vise männen

De tre vise männen i en oljemålning från 1508-1509, av konstnären Giorgione.

Hur är det med de tre vise männen? Om de överhuvudtaget har existerat – vilket är högst osäkert, eftersom de endast nämns i Matteusevangeliet – var de stjärntydare och stammade från Österlandet.

Ett sannolikt hemland är Babylonien, det vill säga i dagens Irak, eftersom astrologi hade djupa rötter där. Ett alternativ är Iran, eftersom stjärntydarna kallas mager, ett ord som förknippas med detta land och med den zoroastriska religionen.

Värt att notera är att det inte står i Bibeln att de var tre. Att man långt senare har tolkat dem som tre beror på att de enligt Matteusevangeliet lämnade över tre gåvor, men i de äldsta kristna traditionerna, bland annat bevarade i målningar, varierar antalet.

Med utgångspunkt i de få raderna i Matteusevangeliet utvecklades under medeltiden en allt brokigare historia. I Västeuropa förvandlades de tre astrologerna till kungar och fick namn: Caspar, Melchior och Balthasar. I övriga kristenheten fick de heta annat: hos syrierna Larvandad, Gushnasaph och Hormisdas, hos etiopierna Hor, Karsudan och Basanater, etcetera.

De tre vise männen fick så småningom representera var sin världsdel: en blev europé, en asiat och en afrikan, vilket är skälet till att en av de tre vise männen gärna avbildas med brun hudfärg. Inte sällan har de också skildrats som representanter för olika åldrar: en yngling, en vuxen man och en gammal man. Vi har också exempel på kyrklig konst i vilken den afrikanske ”vise mannen” är en kvinna.

Enligt medeltida västeuropeisk tradition förvaras de tre vise männens reliker i Kölns domkyrka, men andra traditioner hävdar andra begravningsplatser. Under medeltiden fanns det således en stark persisk tradition, omvittnad av Marco Polo, som gjorde gällande att de vilade i Saveh i Iran.

Källkritiskt sett är de tre vise männen svåra att försvara. All information i Matteusevangeliet kan självfallet, om vi ligger kvar på ett hypotetiskt plan, bottna i verkliga händelser, men för en historiker är det hopplöst svårt att resonera kring berättelsernas sanningsvärde.