Artiklar

RAF – Röda arméfraktionen

RAF – Röda arméfraktionen
Musiken, kläderna, drogerna, protesterna, den sexuella friheten och radikal vänsterpolitik var alla viktiga beståndsdelar i det sena 1960-talets ungdomsuppror. Men ur den blomsterdoftande fredsrörelsen växte något helt annat fram. Protesterna stegrades med tiden till ett ursinnigt motstånd som fick västerländska medelklassungdomar att ta till vapen och göra gemensam sak med gerillasoldater och frihetskämpar i tredje världen. Bland de mest kända av dessa revolutionära organisationer är RAF – Röda arméfraktionen.

Förebild för RAF var framför allt samtida sydamerikanska gerillarörelser som Tupamaros, en uruguayansk vänstergrupp som utfört ett stort antal bankrån, kidnappningar och politiska mord.

Förutom den världsberömde revolutionären och läkaren Che Guevara och de militanta palestinska organisationerna hämtade de inspiration från Kinas Mao Zedong och Ho Chi Min i Nordvietnam. Den brasilianske revolutionären Carlos Marighella beskrev i sin skrift Liten handbok för stadsgerillan hur den revolutionära kampen kunde bedrivas i storstäder. Texten var i det närmaste en manual för blivande terrorister. Genom att utföra attentat mot politiker, representanter för näringslivet och olika militära mål kunde statens auktoritet utmanas. Förr eller senare skulle myndigheterna svara på angreppet med brutala medel och därmed visa sitt rätta fascistiska ansikte inför folket, menade Marighella.

Influenserna kom inte bara från tredje världen. Även i USA uppstod våldsamma politiska grupperingar som de västtyska aktivisterna storligen beundrade och lät sig inspireras av. Mest kända var Svarta Pantrarna, som kämpade för afroamerikaners rättigheter, och den beryktade organisationen Weathermen Underground som – liksom RAF – växte fram ur en allt mer radikaliserad studentrörelse. Med hjälp av upplopp, bombdåd och mordbränder gick medlemmarna i Weathermen Underground till upprepad attack mot de amerikanska myndigheterna i syfte att stoppa kriget i Vietnam. Det slutgiltiga målet var att införa ett antiimperialistiskt, kommunistiskt styre i USA.

RAF formulerar sitt syfte

Under ett möte julen 1970 enades gruppen om att Ulrike Meinhof skulle författa ett manifest, ett slags programförklaring för stadsgerillan och därmed försöka ta ut kursen framåt för den väpnade kampen

I manifestet presenterade sig gruppen för första gången offentligt som Röda arméfraktionen (RAF) – ett namn som klingade minst sagt illa i västtyska öron. Inte nog med att det var den segrande sovjetiska Röda armén som intagit Berlin i andra världskrigets slutskede och som nu kontrollerade Östtyskland. RAF utlästes av de flesta tyskar som akronymen för det brittiska flygvapnet Royal Air Force, som bombat så många tyska städer under kriget.

På omslaget till den lilla skriften syntes även för första gången den berömda logotypen med ett automatvapen på en röd stjärna och de stora bokstäverna RAF i vitt. Ingen behövde tvivla på det våldsamma uppsåtet hos Rote Armee Fraktion.

Stadsgerillans uppgift var att visa att staten inte var osårbar, att det gick att utmana dess våldsmonopol. Därför förklarade de nu krig mot Förbundsrepubliken Tyskland. Som revolutionens förtrupp skulle de visa vägen: ”När tiden är mogen för den väpnade kampen är det för sent att förbereda den.” Röda arméfraktionen skulle agera här och nu.

att vara stadsgerilla innebär att föra den antiimperialistiska kampen offensivt. röda arméfraktionen upprättar förbindelsen mellan legal och illegal kamp, mellan national och internationell kamp, mellan politisk och väpnad kamp, mellan strategisk och taktisk bestämning av den internationella kommunistiska rörelsen.

Artikeln om RAF är ett nedkortat utdrag från...

Baader-Meinhof

149 kr

I maj 1970 bildar en grupp unga västtyskar en revolutionär stadsgerilla. Under namnet Röda arméfraktionen går Ulrike Meinhof, Andreas Baader och Gudrun Ensslin till våldsam attack mot den generation som de menar bär ansvar för nazismens förbrytelser. Deras beslut att ta till vapen blir starten på en blodig våldsspiral som kommer att skaka Västtyskland i grunden. Bankrån, bombdåd, flygkapningar, kidnappningar, mord – listan över attentat blir lång och får 1970-talet att gå till historien som ”terrorismens årtionde”.

Journalisten och författaren Jens Nordqvist har genomfört ett stort antal intervjuer med före detta terrorister, offer, politiker och poliser. Det ger en unik inblick i de dramatiska händelser som drabbade såväl Västtyskland som Sverige och en rad andra länder.

Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.