Artiklar

Fenrisulven

Fenrisulven slukar Oden, Tor kämpar mot Jörmungandr i bakgrunden

Inom den fornnordiska mytologin uppbär Fenrisulven positionen som gudavärldens mest fruktade antagonist. I Vaftrudnersmål nämns det att Fenrisulven skall bli både Solens och Odens baneman vid Ragnarök.

Enligt Snorres Edda avlade asarnas baktalare, den svekfulle Loke (“den som famkallar undergången”), barn tillsammans med en jättinna vid namn Angerboda (“hon som vållar ont” eller “hon som förutspår sorg”).

Lokes och Angerbodas avkomma blev tre hiskeliga varelser. Den förste var Fenrisulven, den andre Jörmungand (“den väldiga staven”) som senare kallades Midgårdsormen då den växt till sig och den tredje visade sig vara Hel (“död”) som sedermera blev dödsgudinna i sitt eget rike.

Asarna anade att de fasansfulla varelserna skulle ärva sina föräldrars onda anlag. Därför beslutade sig Allfader Oden för att uppfostra ett av barnen.

Fenrisulven föddes upp i asornas ägor och Tyr var den ende som tordes närma sig honom då han skulle utfodras. Men gudarna blev oroliga då de såg hur ulven växte sig större för var dag som gick, eftersom alla spådomar sade att vidundret var förutbestämt att vålla deras ofärd.

För att råda bot på detta svårlösta problem beslöt sig asarna för att försöka fjättra den alltmer kraftfulle Fenrisulven.

Fenrisulvens bojor

Gudarna tillverkade en mycket stark kedja som de kallade Löding, och närmade sig Fenrisulven för att locka honom att pröva sin styrka på den.

Ulven trodde knappast att kedjan skulle mäkta med hans krafter och lät asarna binda honom med kedjan. Till gudarnas fasa brast kedjan vid Fenrisulvens första utbrytningsförsök.

Sedan gjorde asarna en annan kedja som var dubbelt så stark och kallade den Drome. Gudarna bad Fenrisulven att pröva den nya bojan. De sade att ulven skulle bli vida berömd för sin styrka om han lyckades spränga den kraftiga länken.

Fenrisulven tyckte att kedjan verkade mycket stark, men han kände även att hans krafter hade tilltagit sedan han slet sönder Löding. Ulven gick därför med på förslaget, eftersom han ansåg att man måste våga något om man vill öka sin ära. När Fenrisulven låtit sig fjättras tog han kraftigt spjärn och skakade kroppen så att kedjan brast och bitarna flög långt bort. Då blev asarna rädda att de aldrig skulle lyckas fängsla ulven.

Då sände Oden bud efter några skickliga smeder från Svartalfaheim och några dvärgar hörsammade hans förfrågan. Dvärgarna förfärdigade en fjätter som de kallade Gleipner (“slukaren”).

Gleipner var slät och mjuk som ett sidenband men ändå starkare än den starkaste kedja. Den tunna fjättern var tillverkad av sex delar – nämligen av kattbuller och kvinnoskägg, av bergsrot och björnsenor och av fiskens andedräkt och fågelspott. Om du aldrig hört talas om dessa ting beror det på att dvärgarna gjorde slut på allt detta när de smidde Gleipner.

Fenrisulven fängslas

När asarna mottagit Gleipner från dvärgarna for de ut på en holme och ropade ulven till sig. Gudarna visade Fenrisulven den tunna silkessnodden och bad honom slita itu den.

För att ytterligare locka ulven sade asarna att repet var stadigare än det såg ut. Alla gudarna prövade Gleipner med sina armars fulla kraft och ändå höll repet – men de trodde att Fenrisulven var stark nog att kunna slita av det.

Ulven tyckte att det verkade föga ärorikt att slita itu ett sådant klent rep och anade att det var tillverkat med list och svek. Därför var han inte särskilt intresserad av att låta sig bindas av det tunna snöret.

Asarna fortsatte att hetsa ulven och sade att han nog skulle klara av en tunn silkessnodd, eftersom han tidigare slitit sönder grova järnkedjor – men om Fenrisulven inte mäktade med deras rep behövde ju gudarna inte längre vara rädda för honom och de lovade att släppa loss honom om detta skulle hända.

Ulven misstänkte att om han väl blev bunden och inte kunde ta sig lös skulle han säkert få vänta länge på deras hjälp. Men hellre än att bli kallad feg lät ulven motvilligt sig bindas – dock med förbehållet att någon av gudarna stack handen i munnen på honom, för att intyga att det inte låg svek bakom gudarnas fagra löften.

Av asarna var Tyr den enda som var modig nog att lägga handen i ulvens gap när den skulle bindas. När Fenrisulven bundits med Gleipner visade det sig att ju mer ulven spjärnade emot desto hårdare spändes repet. Då bet ulven av Tyrs hand.

När asarna såg att Fenrisulven inte kunde ta sig loss band de ännu ett rep runt honom som de drog bakom en stor stenhäll och fäste djupt ner i jorden. Vid denna stenbumling stod Fenrisulven fjättrad och närde sitt hat för sina svekfulla fångvaktare. I detta ömkliga tillstånd skulle ulven vara fängslad ända tills Ragnarök nalkades – ty då kommer alla bojor att brista och alla fängslade att slippa lösa.

Texten ovan är hämtad från Lars Magnar Enoksens Fornnordisk mytologi enligt eddans lärdomsdikter (2000).