Slaget vid Stamford Bridge

Ödesåret 1066 brukar sättas som slutpunkt för vikingatiden. Det var då den norske kungen, Harald Hårdråde, fick sin armé krossad i slaget vid Stamford Bridge. Ett frapperande fall av slarv och nonchalans gjorde att norrmännen hamnade i underläge redan från början.

Den 5 januari 1066 avled kung Edvard bekännaren och lämnade efter sig ett maktvacuum som omedelbart gav upphov till vapenskrammel från rivaliserande tronpretendenter. Tidigt utsågs earlen Harold Godwinson till formell tronföljare i England. Harolds släktträd fick emellertid granskas tämligen godtyckligt för att han skulle kunna legitimeras genom kungliga blodsband. Flera stormän bestred hans trontillträde, liksom kungen av Norge, Harald Hårdråde.

Den norske kungen fick stöd i sina ambitioner av ingen mindre än Harold Godwinsons egen bror, Tostig. Tillsammans landsteg de den 18 september 1066 i Yorkshire med en invaderande vikingahär som förmodas ha varit 10 000 man stark.

På morgonen den 25 september spisade Harald frukost tillsammans med sina krigare i armélägret nära Riccall i dagens North Yorkshire, omkring 27 mil norr om London. Snart skulle man bryta upp för att marschera mot staden York. Enligt vissa versioner skulle Harald Hårdråde hålla möte med stadens invånare, kanske för att be dem svära honom trohet, eller avkräva dem tribut. Andra källor gör gällande att det var en plundringsräd, i sann vikingatida anda, som stod på agendan.

Att den norske kungen inte förväntade sig någon drabbning den dagen var uppenbart. Han räknade kallt med att Harold Godwinson befann sig i London, fullt upptagen av förberedelser inför Vilhelm av Normandies förestående invasion av södra England. Därför fattade Harald Hårdråde beslutet att låta manskapet i lägret lämna kvar sina brynjor och rustningar, som var jobbiga att ha på sig i det varma vädret.

Den exakta platsen för striden den 25 september är inte känd. Alla lokaliseringar av slagfältet bygger på kvalificerade gissningar. Men berättande källor gör gällande att när norrmännen närmade sig floden Derwent, och den bro som blivit känd som Stamford Bridge, fick man på avstånd syn på en större truppstyrka.

På blott fyra dagar hade Harolds armé tillryggalagt drygt 30 mil, en ilmarsch som kvalificerar sig bland historiens mest imponerande och avgörande truppförflyttningar. Inte ens i sina vildaste fantasier hade Harald Hårdråde sett den komma. Det ursäktar emellertid inte hur oförberedd han var.

De 6 000 norrmännen var kanske hälften så många som engelsmännen. För att inte blotta några flanker slöt norrmännen en sköldborg, det vill säga de ställde sig i en cirkel, med spjut och sköldar riktade utåt.

Engelsmännen anföll rakt på, och till en början lyckades den norska igelkotten bita ifrån trots underläget. Det oförklarliga skedde en stund senare, när Harald Hårdråde plötsligt fick för sig att göra ett utfall mot fienden. Kanske försökte han chocka sin motståndare genom att göra något oväntat? En annan gissning är att engelsmännen låtsades fly och att Harald lockades att följa efter. Effekten av utfallet blev liten och snart ansattes Harald hårt av ett engelskt motanfall. Med formationen uppbruten, i strid man mot man, blev bristen på kroppspansar en betydligt större nackdel för norrmännen. Inte minst för Harald själv, som efter en stunds kamp träffades i halsen av en engelsk pil, varpå han föll död till marken.

Striden fortsatte förtvivlat ända till kvällningen, men dagen efter erbjöd Harold Godwinson fri lejd åt de överlevande norrmännen om de lovade att genast lämna England. Det är svårt att beräkna några precisa förlustsiffror från slaget vid Stamford Bridge, men källorna anger att norrmännen hade kommit till England med 200 långskepp men behövde bara 24 stycken för att ta sig därifrån.

Aldrig mer skulle vikingar våga sig på så mycket som ett strandhugg på engelsk jord. Men också Harold Godwinsons saga blev all kort därefter. Vid Hastings den 14 oktober samma år skulle han lida nederlag och stupa på ett påfallande likartat sätt som Harald Hårdråde gjort vid Stamford Bridge.

Klicka på bilden för att ladda ned högupplöst foto! Fler författarporträtt, bokomslag och eventuella inlagebilder finns att ladda ner på förlagets pressrum hos Mynewdesk. Följ denna länk för att komma till bilderna.

Hugo Nordland är historiker, journalist och redaktör, bosatt och uppvuxen i Lund. Han disputerade 2015 på en avhandling vid Lunds universitet om svenska officerares känsloliv kring sekelskiftet 1800. Han har tidigare varit redaktör för tidskriften Militär Historia och arbetar numera som förlagsredaktör.