Ingen gudom kunde mäta sig med Oden när det gällde visdom. Odens omättliga törst efter mer kunskap är en sida av asarnas huvudgud som framhävs i Vaftrudnersmål, vilket stämmer väl med den bild som de övriga lärdomsdikterna och Snorres Edda ger av den gudomlige visdomsmannen.
Det var inte enbart driften efter mer visdom som styrde Odens kunskapstörst, han ville dessutom få kunskap om allt som försigick där han inte befann sig. I Grimnersmål, som även styr Snorres Eddaframställning, berättas det om hur Oden varje morgon sände ut sina två korpar, Hugin och Munin, för att ta reda på vad som hände ute i världen (eller världarna). De uppsökte Jordens alla vrår och kom sedan tillbaka vid middagstid för att berätta för sin herre vad de hade sett eller hört.
Ett av Odens tilltalsnamn var ”korpguden”, och vikingatidens nordbor dyrkade korpen som en helig och intelligent fågel. Vid härtåg ansågs det dessutom extra lyckosamt om korpar flockades kring krigståget. Då skulle det inte dröja alltför länge innan det talades om krigarnas bedrifter i Valhall.
Vid Valhalls högsäte satt de nattsvarta fåglarna på var sin sida av Odens huvud och viskade i hans öra allt vad de hade snappat upp under den dagliga färden. De båda korparna var Odens trogna medhjälpare som såg till att ingenting av vikt undgick honom.
Varje gång Hugin och Munin flög ut i den vida världen kunde Oden inte låta bli att oroa sig för att de aldrig skulle komma tillbaka.
Hugin betyder ”tanke” och Munin betyder ”minne”, och dessa namn avslöjar de allegoriska egenskaper som tillmätes dem och förklarar därmed Odens oro. Utan tanken och minnet är det omöjligt att bearbeta den kunskap man besitter och näst intill hopplöst att nå fram till några skarpa slutledningar i invecklade spörsmål.
Texten ovan är hämtad från Lars Magnar Enoksens Fornnordisk mytologi enligt eddans lärdomsdikter (2000).