Artiklar

Yggdrasil – myter om världsträdet

Yggdrasil

I Völvans spådom och Grimnersmål redovisas viktiga beståndsdelar av Yggdrasilmyten, i motsats till Vaftrudnersmål där alla uppgifter om världsträdet verkar lysa med sin frånvaro, såtillvida det inte nämnes i versen som berör Hoddmimers skog.

Yggdrasils tre rötter

Våra förfäder tänkte sig ett evigt grönskande träd som täckte hela världsalltet och bars upp av tre rötter. Dessa rötter var djupt rotade i gudarnas, jättarnas och skuggvarelsernas världar, dvs. Godheim, Jotunheim och Nifelheim. I var och en av dessa tre världar växte Yggdrasil sig stark vid en välkänd brunn eller källa.

Urdarbrunnen och nornorna

I gudarnas rike Godheim låg Urdarbrunnen vid världsträdets rot och gav Yggdrasil dess livgivande näring. Urdarbrunnen var gudarnas heligaste källa, och där fanns även asarnas tingsplats.

Vid Yggdrasils rot satt de tre nornorna och spann livets tråd åt alla väsen. Varje dag tog nornorna vatten och slam från Urdarbrunnen (som fått sitt namn efter den äldsta nornan Urd, som stod för gångna tiders vetande) och öste upp det på trädet för att dess grenar inte skulle torka ut eller murkna.

Mimers brunn och den vise jätten

Den del av Yggdrasils rot som sträckte sig till jättarnas Jotunheim var belägen vid Mimers brunn. Denna källa gömde på mycket visdom och mannavett.

Jätten Mimer som vaktade brunnen drack dagligen av dess vatten och därför var han full av klokskap. Oden fick lämna sitt ena öga i pant för en klunk av den visdomsbringande vätskan i Mimers brunn.

Hvergelmer och Nidhögg

Världsträdets tredje rot befann sig längst ner i underjorden i skugg- och dimvärlden Nifelheim. Vid Yggdrasils rot i Nifelheim låg urkällan Hvergelmer som en gång i tiden var grundpelaren vid livets uppkomst.

Under trädet ruvade den fasansfulle ormdraken Nidhögg (”han som hugger med nid”, dvs. med ont uppsåt) och gnagde på roten nedtill. Tillsammans med ett otal huggormar förtärde Nidhögg det fundament som världsträdet vilade på och därmed utgjorde han det största hotet mot Yggdrasils välbefinnande.

Yggdrasil och djuren som dväljdes i trädet

Högst uppe i världsträdets grenverk satt en örn som hade en falk mellan sina ögon. Falken hette Väderfölner (”den vindfalnande”, dvs. ”den som av luftens påverkan har mist sin färg”), men örnens namn är tyvärr okänt.

En ekorre som heter Ratatosk (”gnagtand” eller ”gnat-tand”) sprang upp och ned för Yggdrasils stam och förmedlade ondsinta ord mellan örnen i trädets topp och Nidhögg vid dess nedre rot.

Fyra hjortar gick omkring bland grenarna och åt av Yggdrasils barr. De hette Dain (”döding”), Dvalin (”han som är i dvala”), Duneyr (”han som dånar över grusmarken”) och Duratror.

Det ständiga nedbrytandet

Världsträdet måste alltså ständigt uthärda hårda angrepp från flera håll. Hjortarna gnagde upptill, stammen murknade i mitten och ormdraken tärde på dess rot.

Våra förfäder hade en ganska fatalistisk syn på tillvaron och därför var inte ens Yggdrasil förskonat från förtärande krafter.

Symboliken i Yggdrasilsmyten

Yggdrasil kan uppfattas som ett uråldrigt träd av väldiga proportioner, som man inte kan undvika att hysa respekt för när man ser dess prakt och ålder. Trädets höga ålder har satt sina spår. Utan skydd har det fått utstå skiftande väderlek och de eviga vindarnas angrepp.

Yggdrasilsmyten kan även tolkas som en sinnebild av den ständiga kamp som gudamakterna måste utkämpa, men som var dömd att misslyckas på grund av ett övermäktigt motstånd. Trots all den ärofyllda glans som gudarna uppbar, skulle deras boningar komma att skövlas under Ragnarök. Men precis som ett ensamt utsatt träd, håller de härskande krafterna stånd och inväntar stolt sitt oundvikliga öde.

Texten ovan är hämtad från Lars Magnar Enoksens Fornnordisk mytologi enligt eddans lärdomsdikter (2000).