Artiklar

Explosionen i Halifax: Den största före atombomben

Svampmoln från explosionen i Halifax

Explosionen i Halifax brukar sägas att det var den kraftigaste explosionen som någonsin orsakats av människan före Trinity, det första atombombstestet 1945. Den vanligaste uppskattningen av sprängkraften är 2,9 kiloton, att jämföra med att Hiroshimabombens sprängkraft brukar uppskattas till runt 15 kiloton. Anmärkningsvärt nog var det inte ens en krigshandling utan en ren olycka.

Det var på morgonen den 6 december 1917 som helvetet bröt löst i Halifax i nuvarande Kanada, då brittiska imperiets besittning Newfoundland. Två ångfartyg var inblandade i katastrofen: det franska SS Mont-Blanc och det norska SS Imo. SS Mont-Blanc var en flytande krutdurk, en olycka som bara väntade på att hända. I dess lastutrymmen fanns en dödlig häxblandning av olika sprängmedel och brandfarliga material: trotyl, pikrinsyra, bensen och bomullskrut. Före krigsutbrottet hade fartyg lastade med farligt gods inte tillträde till hamnen i Halifax, men i takt med att det tyska ubåtshotet växte efter krigsutbrottet gjordes fler och fler undantag från denna sunda regel tills det i praktiken blev rutin.

Mont-Blanc hade tvingats ankra utanför hamnen under natten till den olycksaliga 6 december eftersom det hade anlänt efter att de skyddande ubåtsnäten hade rests. Ungefär 07:30 på morgonen bordades fartyget av en lots som manövrerade fartyget genom de trånga passagerna och till slut ångade fartyget in i Halifax hamn. Enligt reglerna skulle fartyg lastade med farligt gods hissa röd flagg, och lotsen som bordade fartyget begärde att få ett eskortfartyg som skyddsåtgärd, men ingetdera skedde.

Samtidigt ångade det norska fartyget SS Imo ut ur hamnen. Den norske kaptenen var irriterad på grund av förseningar och hade kastat loss utan tillstånd från hamnmästaren så hans fartyg låg nu på kollisionskurs med den flytande bomben Mont-Blanc. Lotsen på Mont-Blanc siktade Imo på långt avstånd och signalerade i god tid med skeppshornet att han hade företräde. Kaptenen på Imo signalerade tillbaka med sitt skeppshorn att han inte ämnade väja. De fortsatte att utbyta arga signaler tills kollisionskursen gick från att vara en potentiell fara till att bli en oundviklig realitet.

När det blev uppenbart att det skulle ske en kollision stängdes motorerna på båda fartygen av som en nödåtgärd, men det var förgäves – de hade redan hunnit uppnå för hög fart och kunde inte stoppas i tid. Klockan 08:45 kolliderade fartygen. De närmast gled in i varandra i låg hastighet och kollisionen blev såldes inte särskilt våldsam, men det räckte för att välta och spräcka tunnor med petroleumprodukter ombord på Mont-Blanc, och de brandfarliga vätskorna svämmade ut över däcket. När Imo startade motorerna och frigjorde sig från Mont-Blanc slog det gnistor som tände eld på de utspillda petroleumprodukterna. Branden spred sig snabbt ombord och det hela kunde förstås bara sluta på ett sätt. Med svart rök bolmande från det dödsdömda fartyget beordrade kaptenen besättningen att sätta sig i livbåtarna. Medan de panikartat rodde bort från det nu herrelösa fartyget drev det in i en pir och gick på grund.

Klockan 09:04 kom den oundvikliga explosionen. I dess centrum steg temperaturen på ett ögonblick till 5 000 grader och hamnbottnen blottlades när vattnet förångades. Mont-Blanc slets i stycken och glödgade metallfragment från skrovet regnade över Halifax och dess omgivningar; ankarets halva ton tunga lägg, alltså dess stomme, slungades iväg tre kilometer. Tryckvågen som uppstod rörde sig i en hastighet av 1 000 meter per sekund, splittrade fönsterrutor och fick kyrkklockor att ringa så långt bort som 9–10 mil från explosionens centrum. På ett ögonblick förstördes cirka 160 hektar bebyggelse lika effektivt som om en atombomb hade detonerat i hamnen; fotografier av den förödda staden påminner om foton av det förödda Hiroshima. Byggnader jämnades med marken, träd knäcktes som tändstickor, järnvägsräls böjdes som vore den av gummi och människor kastades som dockor genom luften. Slutligen genererade explosionen en uppskattningsvis sexton meter hög tsunami som förstörde allt i sin väg, inklusive en av den kanadensiska ursprungsbefolkningens bosättningar som fullständigt utplånades. Över 1 600 människor dog och över 9 000 skadades i explosionen; ytterligare 300 dog senare av sina skador.

Som en parentes kan nämnas att antalet döda och skadade hade kunnat bli ännu högre om det inte vore för en stins vid namn Vince Coleman. Ett passagerartåg var på väg till platsen och Coleman telegraferade till alla stationer längs linjen: ”Stanna tåget. Ett ammunitionsfartyg står i lågor i hamnen, är på väg mot pir 6 och kommer att explodera. Jag antar att det här blir mitt sista telegram. Farväl, grabbar.” Det blev mycket riktigt hans sista telegram – han dog i explosionen.

En utredning tillsattes för att klargöra om det var en olycka eller ett sabotage; tyska agenter hade utfört ett sådant i hamnen i New Jersey året innan, så det var inte en långsökt tanke. Utredningen lyckades kartlägga olycksförloppet och kunde utesluta sabotage, men misstanken om att det var tyska agenters verk levde kvar länge bland Halifaxborna.

Hamnen kunde snabbt tas i bruk igen, men återuppbyggnaden av den förstörda bebyggelsen kunde inte göras över en natt, även om så var önskvärt; olyckan gjorde 25 000 Halifaxbor hemlösa. Därtill hade infrastrukturen skadats allvarligt: explosionen slet av el-, telefon-, vatten- och gasledningar. Återuppbyggnaden tog år att slutföra, men ur askan skulle en delvis ny stad komma att resa sig under efterkrigsåren. Även om priset var förfärande högt ledde katastrofen på sikt till en höjd levnadsstandard för befolkningen i Halifax. Den totala förstörelsen gav arkitekterna och stadsplanerna fria händer. De drog om gatorna så att de blev mindre branta och uppförde moderna bostadshus omgivna av grönområden.

Explosionen i Halifax är den hitintills värsta olyckan i Kanadas historia och även en av de värsta olyckorna i modern historia. När Hiroshima och Nagasaki atombombades nästan trettio år senare användes explosionen i Halifax som ett jämförelsemått i tidningar, och det påstås att Robert Oppenheimer, atombombens fader, studerade olyckan i ett försök att förutsäga effekterna av en atombombsexplosion. Denna enorma förödelse kom sig alltså av att ett enda lastfartyg exploderade. Det visar vilken ofattbart stor förstörelsekraft som släpptes loss under första världskriget. Man frågar sig hur världen hade sett ut om den tid, det arbete och den uppfinningsrikedom som investerades i detta förintelsemaskineri hade använts till något mer konstruktivt.

Artikeln ovan är ett utdrag från...

Okända fakta och udda historier om första världskriget

75 kr209 kr
»En riktigt läsvärd bok.« Militärhistorikern Lars Gyllenhaal
Det finns många berättelser och detaljer från första världskriget som inte får plats i de traditionella historieböckerna. Det är fakta som kanske ansetts för udda eller som har glömts bort över åren. Det betyder inte att händelserna är ointressanta – tvärtom!

I Niclas Hermanssons kunniga bok får vi en annorlunda bild av detta krig som förändrade världen för evigt. De många och varierande ämnena spänner från det märkliga och överraskande till det skräckinjagande. Boken lyfter fram fascinerande detaljer, både för den som är flyktigt bekant med första världskriget och för den som är väl insatt i militärhistorien.

Här skildras bland mycket annat den enbente cyklisten som blev nationalhjälte, de första experimenten med obemannade flygplan och den ryske amiralen som bara var timmar ifrån att dra in Sverige i kriget.

Hermansson har tidigare varit medförfattare till Okända fakta om andra världskriget.

Du kanske också är intresserad av...

Första världskriget

75 kr149 kr

Bombkrigets historia

229 kr