Kubakrisen – när världen höll andan

Kuba hade blivit självständigt från Spanien efter spansk-amerikanska kriget 1898, men i praktiken hade USA utövat stort inflytande över landet.

USA var Kubas viktigaste handelspartner, och amerikanerna hade investerat stora summor i öns sockerindustri. På 1950-talet styrdes Kuba av militärdiktatorn Fulgencio Batista, vars regim bekämpade en vänstergerilla under ledning av advokaten Fidel Castro. Det framgångsrika gerillakriget, och det folkliga missnöjet med Batista, gjorde att Castro kunde gripa makten i januari 1959. Därefter inleddes en revolutionär omvandling av det kubanska samhället, med förstatligande av industrier.

I USA fruktade många att den närbelägna örepubliken skulle förvandlas till en kommunistisk diktatur. Sett i efterhand var detta inte alls ett självklart framtidsscenario, men de amerikanska åtgärderna gjorde att Castro tvingades bekänna färg och öppet alliera sig med öststaterna. I juni 1960 stoppade USA all import av kubanskt socker, och i april 1961 stödde John F. Kennedy, som nyligen efterträtt Eisenhower på presidentposten, en invasion av Kuba. De 1 500 invaderande exilkubanerna, som hade tränats av CIA, led ett förödmjukande nederlag vid Grisbukten. Att banden mellan Kuba och Sovjetunionen därefter stärktes är inte förvånande.

Detta banade vägen för en av de största och mest nervpirrande kraftmätningarna under kalla kriget, Kubakrisen, på engelska känd som Cuban Missile Crisis, under vilken både USA och Sovjetunionen använde sig av brinkmanship-taktik i ett spel som fick världen att hålla andan.

Den 14 oktober 1962 fotograferade amerikanska spaningsplan bilder som visade att kubanerna höll på att bygga avskjutningsramper för medeldistansrobotar. Av allt att döma skulle bygget vara färdigt inom två veckor. Med dessa skulle Sovjetunionen kunna avfyra kärnvapen rakt mot amerikansk mark. Från att befinna sig i en tryggad position i vilken man kunde utkämpa ett krig med massförstörelsevapen via europeiska ombud, på andra sidan Atlanten, riskerade USA att hamna i en situation i vilken man kunde få ett nytt världskrig på egen mark.

Inom Kennedyadministrationen fanns det krafter som yrkade på en regelrätt invasion av Kuba, men efter nogsamt övervägande nöjde sig USA med en flottblockad för att hindra sovjetiska fartyg med robotar att nå fram till ön. I ett tv-tal förklarade Kennedy att en robot som avfyrades från Kuba mot vilket land som helst väster om Atlanten skulle betraktas som en krigshandling mot USA och följas av massiv vedergällning. Kennedy riktade därefter starka krav på reträtt till Nikita Chrusjtjov.

Under tretton dagar höll världen andan. Chrusjtjov omdirigerade visserligen de sovjetiska fartygen men avbröt inte arbetet på ramperna.

I nästa skede föreföll han vika sig: den 26 oktober gick Chrusjtjov med på att montera ned ramperna, men bara under förutsättning att USA avbröt sin blockad och garanterade Kubas säkerhet.

Kort tid senare ändrade sig sovjetledaren. I ett nytt brev krävde han att USA som motprestation skulle lägga ned robotbaser i Turkiet.

Kennedys regering hanterade det dubbla budskapet effektivt: man vägrade officiellt att gå med på en nedmontering av baserna i Turkiet och ignorerade Chrusjtjovs andra brev. Sovjetledaren gav spelet förlorat, och den 28 oktober var Kubakrisen över.

Medan Kubakrisen pågick var det många som fruktade att ett världskrig stod för dörren, men idag menar flertalet bedömare att risken var liten. För det första var Kuba inte mycket att bråka om, lika lite som Suezkanalen, Sydöstasien och andra perifera kalla krigsarenor. De var sideshows som stormaktsledarna inte ville dra ut i kärnvapenkrig för att vinna. För det andra var Chrusjtjov en chanstagare som gärna tog till hårda ord och spände bågen högt men som inte var villig att löpa linan ut om fienden satte hårt mot hårt. Hans agerande under Kubakrisen var föga exceptionellt. För det tredje hade Kennedy med all säkerhet, om Chrusjtjov fortsatt att insistera på att robotbaserna i Turkiet skulle monteras ned, accepterat detta. Baserna var föråldrade, hade spelat ut sin strategiska roll och skulle snart läggas ned i vilket fall som helst. Om allt som krävts för att stoppa ett världskrig hade varit en prestigekompromiss i Turkiet hade Kennedy förmodligen gått med på det.

I praktiken hade ett världskrig endast kunnat startas under Kubakrisen av ett skäl: om en eller flera befälhavare – till exempel sovjetiska ubåtskaptener – hade fått för sig att kriget redan börjat och därför avfyrat kärnvapen på eget initiativ.

Regelverket försvårade lyckligtvis för ett sådant scenario. Det krävdes ett flertal godkännanden av höga officerare för att man skulle få lov att avfyra massförstörelsevapen. När det verkligen gällde höll officerarna huvudet kallt och tryckte aldrig på knapparna. Det farligaste ögonblicket var när befälhavaren på den sovjetiska ubåten B-59, som attackerades av en amerikansk jagare, ville avfyra en kärnvapenladdad torped. Detta stoppades av en annan officer, Vasilij Archipov. Exakt hur nära det var att torpeden verkligen skickats mot ett amerikanskt mål är omtvistat, och lär aldrig bli klarlagt.

Kubakrisen följdes av en längre tids avspänning mellan supermakterna. En telefonlinje, ”heta linjen”, upprättades mellan Vita huset i Washington och Kreml i Moskva för att underlätta problemlösningar och krishantering i framtiden. Det låg i båda supermakternas intresse att minimera risken för ett verkligt storkrig. Under resten av 1960-talet och en stor del av 1970-talet kom följaktligen kalla kriget än en gång att utkämpas på stormakternas bakgårdar, där USA och Sovjetunionen kunde tala maktspråk och ge sig in i militära äventyr som var brutala och dödliga där de utspelade sig, men som inte äventyrade världsfreden.

Missa inte avsnitt 127 i podcasten Historia Nu, då Olle Larsson berättar om när NATO-övningen Able Archer 1983 nästan orsakade ett kärnvapenkrig.