Berlinmurens fall 1989 och kalla krigets slut markerade på många sätt en ny era. Somliga tänkare, med den amerikanske statsvetaren och författaren Francis Fukuyama i spetsen, menade att ”historiens slut” infunnit sig, och att den liberala demokratin därmed visat sig vara det mest eftersträvansvärda styrelseskicket. En annan falang, med bland andra den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington, ansåg tvärtom att kampen var långtifrån över – det var bara konfliktytorna som hade flyttats från ideologier till kulturkretsar.
Utifrån de senaste decenniernas faktiska politiska utveckling avfärdar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson båda synsätten som felaktiga. Karlsson menar istället att den liberala demokratin idag är mer hotad än på länge och att dagens farligaste politiska konflikter inte står mellan olika kulturer, utan inom dem. Det främsta exemplet på detta är den uppslitande kulturkamp som just nu utspelas i det amerikanska samhället, mellan demokrater och republikaner. En kamp som den 6 januari 2021 ledde till att en mobb påhejad av Donald Trump stormade den amerikanska kongressen.
I Den nya världs(o)ordningen bidrar Ingmar Karlsson med såväl initierade betraktelser som spaningar om vad som står på spel under kommande år.
Den nya världs(o)ordningen upp brännande aktuella frågor i flera länder
Berlinmurens fall och kalla krigets slut 1989 markerade på många sätt en ny era. 1989 hävdade den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama (1952-) att världen efter Berlinmurens fall och revolutionerna i Öst- och Centraleuropa stod inför en ny epok med den liberala demokratins slutgiltiga seger och därmed också historiens slut.
Hans tes motsades tre år senare av professorn vid Harvard, Samuel P. Huntington (1927–2008), som i en artikel i Foreign Affairs förutspådde ett civilisationernas krig. Det skulle utspelas både på en makronivå, där civilisationer baserade på religion kämpar för att politiskt och militärt dominera varandra, och på en mikronivå längs kulturella sprickor mellan stater med olika kulturell och religiös bakgrund. Andra ansåg tvärtom att kampen var långtifrån över, det var bara konfliktytorna som flyttats från ideologier till kulturkretsar. Med facit från de senaste decenniernas politiska utveckling (och världs(o)ordning) avfärdar den tidigare diplomaten Ingmar Karlsson båda synsätten som felaktiga.
I sin nya bok tar Ingmar Karlsson både ett historiskt och ett nutida grepp när han resonerar kring världens utveckling efter kalla krigets fall. Den nya världs(o)ordningen är skriven som ett antal längre essäer vilka tar upp olika världsreligioners inverkan på politiska system. Författaren är kunnig och uppslagsrik och texten tankeväckande.
