Paradishamn

Det är tidigt 1930-tal och i den lilla badorten Mölle vid foten av Kullaberg förbereder sig hotellen för sommarsäsongen. Anstormningen av gäster är i och för sig inte av samma dignitet som kring sekelskiftet, men än lockas turisterna hit.

På ett av de pampigaste hotellen, som kröner bergssidan likt en krona, ska fiskardottern Hilda som vanligt servera. Hon ser fram emot att få slippa slitet med fisken för en tid och istället få omge sig med flärden i hotellmatsalen Paradishamn. Men inget på hotellet är sig likt. Ägarnas dotter Ester har tagit över taktpinnen för sommaren och hon placerar Hilda i den förhatliga bykstugan. Det dröjer inte länge innan Hilda har räknat ut att beslutet är riktat mot henne personligen och hon beslutar sig för att vara tillbaka i matsalen innan sommaren är slut. Kosta vad det kosta vill. 

Ester vill i sin tur egentligen inte alls vara på hotellet. Hon längtar tillbaka till det kravlösa livet som övervintrad studentska i Köpenhamn där hon umgås med konstnärer och skådespelare. Mölle känns litet och trångt i jämförelse, men på grund av moderns sviktande hälsa har hon inget val. Till dess att hösten gör sitt intåg, och modern och fadern kommer åter, är det hon som måste ha hand om ruljangsen.  

För att uthärda en sommar på hemmaplan har Ester bjudit in några goda vänner att bo på hotellet, bland dem den aspirerande författaren Carl som Ester hoppas ska få upp ögonen för henne. Det visar sig dock vara svårare än hon trott. Allt Carl intresserar sig för är sitt skrivprojekt om det antika Grekland, och när den belästa Hilda av en slump stöter på honom i hotellets bibliotek förändras spelreglerna. Mötet blir upptakten till ett drama som inte bara hotar att förstöra sommaren för dem alla, utan också riskerar att få dödlig utgång.  

Paradishamn är ett laddat drama där festen själv står i centrum. Det är en berättelse om två kvinnor med olika bakgrund, vars öden vävs samman en sommar. Vid klippornas kant, där vågorna krossas mot stenen, mäts deras viljor. På ett vackert och målande språk skildrar Erika Olofsson Liljedahl såväl njutningens sötma som dess bittra eftersmak.