Den 21 mars 1960 öppnade sydafrikansk polis eld mot antiapartheiddemonstranter i Sharpeville. Händelsen har gått till historien som Sharpevillemassakern.
Varför demonstrerade man i Sharpeville?
Som svart nykomling i en stad i Sydafrika var man tvungen att omedelbart anmäla sig hos myndigheterna. Man fick då ett tillstånd som gav innehavaren några dagar att försöka skaffa ett jobb. De som lyckades fick ett pass som reglerade vilka personliga begränsningar för rörelsefriheten som gällde. Passet skulle när som helst kunna visas upp.
Det invecklade regelverket gjorde att det i princip alltid fanns någon lag som ordningsmakten kunde använda sig av om de ville gripa eller förvisa en icke-vit person. Den möjligheten använde man sig av: varje år under apartheidtiden greps över hundratusen svarta för brott mot passlagarna.
Organisationen PAC (Pan-Africanist Congress) tog i mars 1960 initiativ till omfattande protester mot de förtryckande passlagarna. Tanken var att precis som ANC (African National Congress) tidigare hade gjort protestera genom civil olydnad. Demonstranterna skulle lämna sina pass hemma och marschera till närmaste polisstation för att anmäla sig själva. På de flesta håll genomfördes aktionen som planerat men i Sharpeville söder om Johannesburg urartade situationen när demonstranterna marscherade mot de nervösa poliserna som vaktade polisstationen.
Polisernas oro hängde ihop med att nio poliser tidigare dödats under demonstrationer i Durban och när marschen närmade sig polisstationen i Sharpeville fick de panik och började skjuta rakt in i folksamlingen. Sextionio personer dödades, varav tio barn och åtta kvinnor. Det visade sig i efterhand att många av de döda hade skjutits i ryggen när de försökte fly från platsen.
Händelsen blev en avgörande vändpunkt i antiapartheidkampen då även övertygade antivåldsaktivister började inse att det skulle krävas väpnad kamp för att bekämpa den brutala vita förtryckarregimen.
Några dagar efter massakern i Sharpeville marscherade över trettiotusen demonstranter från kåkstäderna utanför Kapstaden till parlamentet inne i stan. Politikerna hade krismöte och det fanns två olika åsiktslinjer: att göra vissa eftergifter för att lugna opinionen eller ta hårdare tag. Verwoerd förespråkade det senare, vilket fällde avgörandet, och samma dag utlystes undantagstillstånd i hela landet. Över 18 000 människor greps inom loppet av några veckor och i april 1960 förbjöds såväl PAC som ANC.
