Kina, andra hälften av 1960-talet.
Mao var inte nöjd med hur Kina sköttes, men det fanns andra som inte heller var belåtna. Många studenter och andra unga människor hade inte alls tjänat på de senare årens politik och kunde därför lätt hetsas upp av Maos ord. Trots katastrofen under det stora språnget hade Folkrepubliken Kina sett många år av fred och ekonomisk utveckling, vilket gav upphov till en snabbt ökande ung befolkning som hade bättre utbildning än föräldragenerationen. De såg sig om efter nya möjligheter att avancera i samhället. Mot den här bakgrunden kom året 1966 att innebära en explosion inifrån, början på det som gått till historien som den stora kulturrevolutionen (Wenhua Dageming), eller den stora proletära kulturrevolutionen.
Den utlösande faktorn var något som vid första påseende kunde förefalla rätt trivialt. Historikern och författaren Wu Han hade skrivit ett libretto för en opera, Hai Ruis avsked från ämbetet, som handlade om en episod som inträffade under Mingdynastin. Den fullt historiske Hai Rui var tvungen att avgå från sin kejserliga ämbetsmannapost år 1570 eftersom han var alltför hängiven för kejsarhovets smak. Det verkade kanske inte så graverande, speciellt som Mao själv hade uppmuntrat Wu Han att skriva. Men om man läste texten noga kunde man möjligtvis tolka den som en allegori över Maos avskedande av Peng Dehuai.
Det blev en öppning för Maos hustru Jiang Qing. Trots sin komplicerade relation till maken var hon en person som Mao absolut kunde lita på. Dessutom hade hon starka band till en ultraradikal grupp i Shanghai. Eftersom de pragmatiska politikerna dominerade i Beijing kom Shanghai att få en nyckelroll i Maos planer. En nära samarbetspartner till Jiang Qing publicerade en hätsk attack mot Wu Han som anklagades för att förneka väsentliga delar av Maos budskap om massornas roll i historien. Jiang Qing och andra Shanghaibaserade radikaler hade en kulturell agenda som talade om våldsam förnyelse. De ville rena konst och kultur från ”feodala” och västerländskt inspirerade drag. Jiang och hennes närstående skrädde inte orden: trots Maos insatser stod Kina ”under en diktatur ledd av en olycksbådande anti-parti och antisocialistisk linje”. Här var Wu Han ett varnande exempel, hette det.
Idén att använda ungdomar som en revolutionär murbräcka tilltalade Mao. Han hänvisade till ett uttalande som han gjort 1949 om att ”det är rätt att göra uppror” och levererade följande tirad i mars 1966:
Centralkommitténs propagandadepartement är Helveteskonungens palats. Vi måste störta Helveteskonungens palats och släppa smådjävlarna lösa. Jag har alltid menat att när de centrala organen gör dåliga saker så är det nödvändigt att kalla på de lokala för att anfalla centrum.
Nu hände saker snabbt. I maj lät Mao sjutton ultraradikala personer bilda den centrala kulturrevolutionära gruppen. Här ingick Jiang Qing som nu blev en våldsam agitator. Gruppen tillhörde det så kallade Shanghaiforumet som var känt för sin stenhårda partilinje. På det sättet fick Mao ett organ som kunde tjäna som instrument för hans vilja. Under sommaren började ultraradikala protester och kritikmöten snabbt att sprida sig på de kinesiska universiteten.
Ultraradikalerna började sätta armbindlar på studenter och förklarade dem vara rödgardister, förkämpar för den nya revolutionära stormen. Mao hetsade upp stämningarna än mer med braskande uttalanden: ”Vilka är emot den stora kulturrevolutionen? Amerikansk imperialism, rysk revisionism, japansk revisionism och de reaktionära.” Han betonade åter sin masslinje: man skulle ”vara beroende av massorna, lita på massorna och kämpa till slutet”. Strax därpå tubbade Mao partiets centralkommitté att utfärda ett direktiv om kulturrevolutionen i sexton punkter. Rörelsen fick ett mäktigt teatraliskt element. Stående på Himmelska fridens port åsåg han hur väldiga parader med upp till en miljon rödgardister tågade förbi, sjungande och viftande med Maos lilla röda.
Rödgardisterna nöjde sig inte med att paradera. Nu satte våldet in med full kraft. De flesta ungdomarna i de röda gardena var egentligen inte våldsbenägna och en del försökte mildra sina kamraters framfart. Ska man vara ärlig så stod det i de sexton punkterna att man skulle använda övertalning snarare än våld för att genomföra kulturrevolutionen. Sådana uppmaningar sjönk emellertid snabbt i glömska under det kaos som spred sig. Medan skolor och lärosäten stängde gick de röda gardena löst på allt som kunde betraktas som gammaldags och reaktionärt.
De kulturrevolutionära ledarna talade om att förstöra de ”fyra gamla”: gamla traditioner, gamla bruk, gammal kultur, gammalt tänkande. Ärevördiga tempel och konstföremål skattade åt förgängelsen överallt, i städer som byar. Lärare attackerades och kritiserades, liksom partimänniskor och till och med föräldrar. Det kunde räcka med att ha västerländsk bildning eller överhuvudtaget vara intellektuell. Personer med ”dålig” klassbakgrund, som ättlingar till jordägare, levde också farligt. Det uppkom ritualer för att förödmjuka offren som paraderades runt i dumstrutar och tvingades att stå i så kallad flygplansställning under kritikmöten som varade i timmar. Förlusterna av människoliv steg snabbt. Otaliga människor slogs ihjäl eller dog till följd av misshandel medan andra inte kunde uthärda förödmjukelserna och begick självmord. Wu Han själv överlevde ännu några svåra år innan han dog i fängelse genom självmord eller umbäranden.
Det var inte bara misstänkta högeravvikare som blev offer för kulturrevolutionen. De ultraradikala grupperna började splittras i olika fraktioner som alla åberopade Mao men bekämpade varandra. Det hela blev värre av att Mao ofta kom med tvetydiga och svårtydda uppmaningar som de unga radikalerna tolkade på olika sätt. Därtill kom motstridiga bud från andra ledande figurer. Det lutade åt rena inbördeskriget när gängen fick tag i vapen från arméns förråd.
Till slut insåg även Mao att det hela hade gått för långt. Eftersom Folkets befrielsearmé fortfarande var en fungerande organisation fick soldaterna slå ner oroligheterna runtom i landet. Tumultet hade då kostat mellan 300 000 och 500 000 människoliv. Med makten säkrad behövde inte Mao längre de upphetsade ungdomar som spridit skräck i ett par års tid. Rödgardiströrelsen upplöstes officiellt under sommaren 1968.
Men det gjorde inte slut på våldet. Folkets befrielsearmé bidrog nämligen till att bilda avdelningar som var precis lika hårdhänta, ibland kanske till och med värre. De nya avdelningarna följde uppmaningar från den kulturrevolutionära gruppen som med Jiang Qing i spetsen lanserade kampanjen ”rensa klassrankorna”. Den gick ut på att man en gång för alla skulle utplåna rubb och stubb av vad som kunde tolkas som kapitalism. De som drabbades kunde vara sådana som hade ”fel” klassbakgrund, men även personer som anklagades för imaginära konspirationer eller tillhörde rivaliserande grupper. Tortyr, stympningar, massavrättningar och till och med kannibalism ledsagade kampanjen. Det var först i och med 1970-talet som Kina inträdde i en något mer ordnad fas, sedan Mao själv förstått att saker och ting behövde lugna ner sig.
Under tiden pågick en nygammal kampanj med det måleriska namnet ”upp till bergen och ner till byarna”. Redan före kulturrevolutionen hade en del unga människor från städerna tvingats ut på landsbygden för att lära sig ett proletärt liv. Nu fortsatte man detta i gigantisk skala. Så många som sjutton miljoner ungdomar slussades ut till ett strävsamt liv, ofta i avlägsna provinser i slutet av 1960- och början av 1970-talet. De är ibland kända som ”Kinas förlorade generation”.
Kulturrevolutionen var ett extremt utslag av Maos vilja att experimentera med massorna. Men den kan också ses som en inre maktkamp där han snabbt tillskansade sig fullständig auktoritet. I februari 1967 försökte de pragmatiska partitopparna konfrontera Jiang Qing och hennes kulturrevolutionära grupp och peka på allt det våld och kaos som hade följt i deras spår. Mao hade själv tidigare kritiserat hustruns excesser, men nu ställde han sig resolut på ultraradikalernas sida. Med hans väldiga auktoritet var det inte mycket det gamla gardet kunde göra, och all opposition dog bort. Kulturrevolutionen bröt alltså de gamla banden mellan ordförande och parti. Det gamla partinätverket slogs i spillror och en del gamla partitoppar undanröjdes. Det hölls visserligen inga stalinistiska ståndrättegångar med arkebuseringar, men de fallna ledarna utsattes för svår förföljelse. Bland många exempel fanns partiveteranen Xi Zhongxun, som en gång hade hjälpt överlevarna från den långa marschen att etablera Yan’anbasen men som nu fick sitta fängslad under flera år. Hans tonårige son skickades ut på landet för att gräva diken – en blygsam start för en man som så småningom skulle bli en av världens mäktigaste: Xi Jinping.
Hur många människor som gick under i de kulturrevolutionära stormarna lär aldrig kunna redas ut. Uppskattningarna skiftar våldsamt från 400 000 till nästan åtta miljoner. En stor del av de som dödades påstods tillhöra De fem svarta elementen, det vill säga gamla jordägare och rikebönder och deras familjer, kontrarevolutionära, dåligt folk och högeravvikare. Men många stupade också i de våldsamma striderna mellan rivaliserande rödgardistgäng, eller när Folkets befrielsearmé undertryckte gängen.
