Ingmar Bergman: Regissören som skapade filmhistoria

Ingmar Bergman växte upp i ett strängt hem där fadern Erik Bergman var präst och modern Karin, född Åkerblom, sjuksköterska på Sophiahemmet i Stockholm.

Förhållandet mellan far och son, där fysiska bestraffningar utgjorde en viktig del av uppfostringsmetoderna, återskapades långt senare genom biskopens och Alexanders relation i Fanny och Alexander (1982). Även skolgången i Palmgrenska samskolan på Östermalm fick en laddad filmisk kommentar genom Hets (1944), regisserad av Alf Sjöberg, men med manus av Bergman.

Innan Bergman blev ett namn att räkna med inom filmbranschen hade han övertygat som teaterregissör. Som nittonårig amatör satte han upp verk av Strindberg och Shakespeare, dramatiker han senare återkom till under sin fortsatta karriär, framför allt Strindberg. Efter uppmärksammade föreställningar på Studentteatern och Dramatikerstudion i Stockholm, blev han vid 25 års ålder rekordung chef för Helsingborgs stadsteater. Två år senare intog han chefsstolen i Göteborg. Här skedde debuten med Caligula (1946) av Albert Camus, en föreställning som hyllades av kritikerna.

Under andra hälften av 1940-talet gjorde Bergman en rad lovande filmer, men det var först med Sommarlek (1951) som han åstadkom en riktig kritikersuccé. Om den filmen skrev den franske filmregissören Jean-Luc Godard: ”Vackrare film finns inte.” Även upphovsmannen själv var nöjd och menade att han nu hade hittat en helt egen stil. Därefter följde några av hans mest betydande verk som Sommaren med Monika (1953), Sommarnattens leende (1955), Det sjunde inseglet (1957), Smultronstället (1957), Nattvardsgästerna (1963) och Persona (1966). Under 1950- och 60-talen blev Ingmar Bergman ett världsnamn inom film och etablerade sig som en av Sveriges främsta kulturpersonligheter.

Grubblerier kring Guds existens var ett återkommande tema i Bergmans filmer: finns det en Gud och varför förhåller sig denna i så fall sig så tyst? Han skildrade också äktenskapsproblem med passion och humor och hämtade mycket stoff från sitt privatliv – Bergman var gift inte mindre än fem gånger och hade dessutom flera andra kärleksförhållanden. Utmärkande för hans skapande var den starka driften att tränga in i psykologiska och själsliga förlopp hos människan och att belysa dem på ett genomgripande och ofta underhållande sätt. Bergman var också känd för sitt hetsiga temperament, något som ibland ledde till smärtsamma konflikter, både i privatlivet och i yrket. Detta återspeglas i hans arbeten där rollfigurerna kan servera varandra beska sanningar och cynismer eller utsättas för ruskiga förödmjukelser.

På 1960-talet fick Bergman upp ögonen för television och gjorde några uppsättningar för TV-teatern. På 1970-talet nådde han en bredare publik med TV-produktioner som Scener ur ett äktenskap (1973) – en succé i stora delar av världen – och med den charmfulla versionen av Mozarts Trollflöjten (1975).

Under hela sin karriär arbetade Ingmar Bergman parallellt med teater och film. Han har själv karakteriserat växelspelet med orden: ”Teatern är som en trogen hustru, men filmen är som en älskarinna.”

Efter en lyckosam period på Malmö stadsteater under 1950-talet gjorde han sin debut på Dramaten 1961. Därefter blev han, med några avbrott, nationalscenen trogen fram till uppsättningen av Ibsens Gengångare 2002, då han satte punkt. Under tre år på 1960-talet var han också chef för Dramaten, men koncentrerade sig därefter på regi och hade många konstnärliga framgångar. Bland dem kan nämnas uppsättningarna av Büchners Woyzeck (1969), Kung Lear (1984) samt av Hamlet (1986).

Ingmar Bergman avled på Fårö 2007. Tre stiftelser har bildats som förvaltar och utvecklar arvet efter honom.

Du har väl inte missat vår podcast Historia Nu?