Gustav II Adolf: Krigarkungen som stupade i Lützen

År 1628 sårades Gustav II Adolf vid två olika slag i Polen, en gång i buken och en gång i halsen. Mitt i krigets kaos såg han till att hans blodindränkta kläder togs om hand och beordrade att de kungliga persedlarna skulle bevaras ”uthi Rust-Cammaren till en evig åminnelse”. De skottskadade dräkterna lade grunden till samlingarna i Livrustkammaren, som betraktas som Sveriges äldsta museum.

Gustav II Adolf var uppfylld av idén att skapa ära och berömmelse för Sverige och för sig själv. Kanske berodde det på att han inte var född till kung, utan blev tronarvinge först som nioåring sedan fadern Karl IX hade tillskansat sig makten. Flera andra Vasaättlingar ansåg sig ha större rätt till kronan, och Gustav II Adolf var därför angelägen om att befästa sin position genom prakt och stordåd. Redan som ung prins hade han påverkats av göticismen, en lära som gick ut på att svenskarna härstammade från de mytomspunna goterna och därmed utgjorde ”de allra ädlaste ibland alla folk”.

Under ungdomsåren förälskade sig Gustav II Adolf i adelsfröken Ebba Brahe, och bevarad brevväxling tyder på att kärleken var stark och ömsesidig. Hans ställning krävde dock en gemål av furstlig börd, och 1620 gifte han sig med Maria Eleonora av Brandenburg. Parets enda överlevande barn var den blivande drottningen Kristina.

Gustav II Adolf var bara sjutton år när han ärvde kronan efter sin far 1611. Han fick skriva på en kungaförsäkran som gav mycket makt till adeln. Särskilt stort inflytande fick rikskanslern Axel Oxenstierna, som dock blev kungens närmaste man och ingenjören bakom många administrativa reformer.

Som nybliven kung fick Gustav II Adolf genast visa prov på sin stora begåvning som strateg och fältherre i de krig mot Ryssland, Polen och Danmark som han hade ärvt efter sin far. Störst betydelse för Sveriges och Europas framtid fick beslutet att ingripa i trettioåriga kriget 1630. Striderna, som då hade rasat på kontinenten i över tio år, var till viss del ett religionskrig mellan katoliker och protestanter, men lika mycket en maktpolitisk kamp. De katolska styrkorna, ledda av det habsburgska kejsardömet, hade under de senaste åren nått ända upp till Östersjökusten, där de hotade svenska intressen.

Det svenska inträdet i kriget var väl förberett. Gustav II Adolf hade moderniserat och utökat armén och flottan. Svenskarnas nya lätta artilleri gav dem en helt annan rörlighet och eldkraft än de kejserliga styrkorna, vilket var en fördel vid snabba framryckningar.

Sedan reformationen fungerade de svenska sockenprästerna som statens megafon. Från predikstolar över hela landet förmedlades budskapet att det var svenskarnas plikt att bistå sina tyska trosfränder och att strida för den rena evangeliska läran. Tusentals pojkar och män mellan 16 och 60 år skrevs ut till armén samtidigt som man värvade soldater och officerare i utlandet. I Nordtyskland spreds svenska flygblad där Gustav II Adolf, i bibliska ordalag, framställdes som ”Lejonet från Norden” som skulle driva bort de avskydda papisterna.

Efter några inledande mindre bataljer vann Gustav II Adolfs väldisciplinerade styrkor en lysande seger över den kejserliga armén i slaget vid Breitenfeld den 7 september 1631. Armén, som till allt större del kom att bestå av utländska legosoldater, fortsatte därefter sitt segertåg söderut och lade under sig flera hundra tyska städer. Vissa gav upp frivilligt eftersom ryktet spridit sig om den ”oövervinnliga” svenska armén. Protestantiska furstar hälsade svenskarna som befriare, men för civilbefolkningen innebar kriget svåra tider, oavsett religionstillhörighet. Den väldiga armén försörjde sig på vad mannarna kunde ta av livsmedel, hästar och förnödenheter längs vägen. Städer och kloster plundrades på rikedomar och konstskatter, vilka skickades till Sverige som krigsbyte.

Gustav II Adolfs krigslycka höll i sig ända ner till Bayern. Vid det laget hade fienden hunnit kopiera svenskarnas effektiva arméorganisation och motståndet hårdnade. I augusti 1632 tvingades Gustav Adolf vända norrut för att bistå sina sachsiska allierade som hotades av den kejserliga armén. De båda jämnstarka arméerna möttes vid Lützen.

Morgonen den 6 november inleddes slaget i tät dimma. Efter några timmars strid sårades Gustav II Adolf och förirrade sig in bland fienderna. Där blev han skjuten i ryggen och föll av sin häst. Omringad av fiender fick han flera värjhugg och avslutningsvis ett dödande skott i tinningen. Slaget fortsatte tills mörkret föll, men även om båda sidor lidit svåra förluster betraktades den svenska sidan som vinnare. När kungens kropp återfanns var den plundrad in på bara skjortan.

Först året därpå fördes kungens balsamerade kvarlevor till Sverige, och han begravdes 1634 i Riddarholmskyrkan under storslagna hedersbetygelser. Då hade ett beslut fattats av Riksens ständer om att Gustav II Adolf för ”evärdelig tid” skulle benämnas som ”Gustaf Adolph then Store”.

I Sverige och bland tyska protestanter kom Gustav II Adolf under flera sekler att hyllas som en hjälte. I katolska länder har man – liksom ofta i modern historieskrivning – i stället ansett att han vållade ett stort lidande för soldater och civilbefolkning genom att helt i onödan dra in Sverige i kriget.