Ellen Key inspirerade Montessori och Steiner

Ellen Key och August Strindberg var födda samma år, umgicks i samma kretsar och hade ett från början vänskapligt förhållande. Strindberg lär till och med ha sagt att han ville gifta sig med henne. Båda var kritiska till privilegiesamhället, ville ha lika rösträtt för män och kvinnor men ansåg att hemmet var kvinnans naturliga plats.

Emellertid förvandlades vänskapen till osämja. När Strindberg och hans hustru Siri von Essen skildes, tog Key parti för hustrun och menade att von Essen borde få hand om barnen, vilket retade Strindberg oerhört. Ännu mer upprörd blev han när Key, efter att ha läst författaren Carl Jonas Love Almqvists roman Det går an från 1839, förkunnade att han fortfarande var Sveriges modernaste författare. Det epitetet ansåg Strindberg att han hade ensamrätt till.

Han hämnades när han skrev sin roman Svarta fanor (1907). Där finns ett nidporträtt av Ellen Key, som i boken får heta Hanna Paj och framställs som en intrigerande, osympatisk person. Men Key drog sig inte för att bita tillbaka och kallade Strindberg både gift-blandare och likskändare.

Ellen Key föddes på Sundsholms säteri utanför Västervik.

Hon var äldst av sex syskon och fick en uppfostran som präglades av stränga regler. Till exempel måste barnen stå och äta och de fick inga ömhetsbetygelser. Fadern – en utbildad kanslist – var med om att grunda Lantmannapartiet, en föregångare till dagens Centerparti. Modern kom från en förmögen adelsfamilj. Till skillnad från sina bröder, som tog avstånd från fadern, inledde Key redan i ungdomen ett samarbete med honom. Hon fungerade som hans sekreterare i riksdagsarbetet, skrev hans tal och när hon var 24 år gjorde de en gemensam bildningsresa ut i Europa.

Pedagogik blev det område där hon gjorde sina främsta insatser. Hon utbildade sig till lärare och började 1880 undervisa på Whitlockska flickskolan i Stockholm (där Elsa Beskow var en av hennes elever). I Keys pedagogik var det viktigt att lära sig reflektera och tillägna sig kunskaper på egen hand. Barn skulle inte drivas till kunskap med piska och morot. Hon ansåg i stället att de framför allt behövde kärlek, en känsla som borde genomsyra undervisningen. Vidare menade hon att läraren inte skulle fungera som en vägvisare genom att peka ut vad som var viktigt, utan uppmuntra eleverna att göra egna iakttagelser, leta fram egna hjälpmedel och att tänka själva. Key införde exempelvis ”fria talet”, ett debattforum där eleverna fick träna sig på att framföra åsikter i viktiga samhällsfrågor.

Till undervisningen på Whitlockska hörde också att inte dela upp skoldagen i lektioner på 40 minuter, utan att läsa tematiskt. Det innebar att man under längre perioder ägnade sig åt olika ämnesområden, och när naturlära stod på schemat gick man ut i skogen.

Idéhistorikern och författaren Ronny Ambjörnsson har i sin bok Ellen Key – En europeisk intellektuell (2012) påpekat att det sena 1800-talets flickskolor var sin tids mest progressiva skolform. De var inte kontrollerade av myndigheterna och kyrkan på samma sätt som läroverken.

I Barnets århundrade (1900), som översattes till 26 språk, samlade Key många av sina idéer. Boken uppmärksammades särskilt i Tyskland. Både Rudolf Steiner och Maria Montessori, som gav upphov till waldorf- respektive montessoripedagogiken, anses ha påverkats av Ellen Key.

Key fick inga egna barn och gifte sig aldrig, men hade under många år ett hemligt kärleksförhållande med en gift man, essäisten och litteraturkritikern Urban von Feilitzen. Förhållandet upprätthölls främst via korrespondens men också genom sporadiska möten. Mellan dem skedde ett kreativt utbyte av idéer kring exempelvis manliga och kvinnliga egenskaper och kvinnans emancipation. Många av von Feilitzens tankegångar går igen i Keys broschyr Miss-brukad kvinnokraft (1896). Key skrev bland annat att kvinnan skulle ut i arbetslivet, men på egna villkor. Hon var främst lämpad för yrken som lärare eller läkare där hennes medfödda omsorgskänsla kom till sin rätt.

Ellen Key agiterade också mot kyrkans accepterande hållning till de ”osedliga äktenskap” där unga kvinnor gifte sig med äldre män för att bli försörjda. I stället förkunnade hon: ”De, som älska varandra, äro makar!” För detta blev hon så hatad av borgerligheten att hon valde att lämna Sverige. Mellan åren 1900 och 1909 befann hon sig mestadels på resa i Tyskland, Österrike och Italien. Under den perioden skrev hon Lifslinjer (1903–06) där hon bland annat för fram ett estetiskt program. I detta trebandsverk angriper hon det borgerliga sekelskifteshemmet med murriga tapeter, plysch och kuddar och talar för enkel, ändamålsenlig heminredning i ljusa och klara färger. Detta ideal förverkligade hon senare genom bygget av Strand, det egna hemmet på sluttningen mot Vättern. I dag är Strand en populär turistattraktion och kvinnor kan söka stipendier för vistelser i huset.

Ellen Key avled på Strand 1926. Även om hon i dag sällan uppmärksammas var hon under sin livstid världsberömd, och många av de idéer hon förde fram för över hundra år sedan anses i dag som självklara i vårt samhälle.