Vem kan man lita på?

Europarlamentet hade sedan länge anat att europeiska länders telekommunikation har varit utsatt för systematisk övervakning från amerikansk och brittisk sida. Men de lyckades aldrig få det bekräftat. Parlamentarikerna kunde samlas till hur många sessioner som helst och anta resolutioner med krav på klargöranden, men de som satt på svaren var de enskilda staterna och deras underrättelsemyndigheter vilka hade informationsmonopol. Och de fortsatte att tiga.

Edward Snowdens avslöjanden sommaren 2013 bröt detta informationsmonopol och resultatet både förvånade och upprörde. Hur kunde de globala kommersiella aktörerna på IT-området låna sig till att bli underleverantörer åt världens mest resursstarka signalspaningstjänster? Var fanns proportionaliteten i denna närmast groteska massinsamling av data? Var nyttan verkligen så stor att den svarade mot upphävandet av personlig integritet i elektronisk kommunikation? Och hur hade övervakningssystemet kunnat växa till dessa proportioner utan att någon slagit larm? Sov alla övervakningens kontrollinstanser?

Övervakning är idag ett globalt fenomen, en spegling av den elektroniska kommunikationens utveckling och struktur. Men övervakningen berör också de enskilda länderna, deras regeringar, rättssystem och medborgare. Uppgifterna om avlyssning av Angela Merkel och andra ledare ställde de politiska aspekterna av massövervakningen på sin spets: är informationsinsamling en passiv åtgärd, eller är det en aktiv handling som bygger på bristande förtroende? Och vilket skydd har medborgare av konventioner och nationell lagstiftning inför ett system där signalspaningen etablerat sitt eget hemliga globala informationsflöde av avlyssnat material? Den svenska FRA-lagsdebatten från 2008 framstår i ljuset av uppgifterna från Snowden som provinsiell och aningslös. Ingen förstod sammanhangen. Och de som kände till dem höll tyst.

Bakgrund, uppkomst och utbredning av den globala övervakningen

I Vem kan man lita på? förklarar Wilhelm Agrell hur vårt globala övervakningssystem kommit till och nått dagens omfattning. Det handlar dels om utvecklingen av kommunikationsteknologierna, dels om signalspaningsorganisationernas särställning. De har varit dolda för medborgarna samtidigt som deras samarbete fördjupats alltmer i ömsesidiga, men bara i undantagsfall jämlika, relationer. Den globala avlyssning som plötsligt hamnade på förstasidorna är ett system som vuxit fram över lång tid. Och de frågor som nu ställts om övervakning och integritet är inte nya. Frågorna om den rimliga gränsen för samhällets upplevda säkerhetsbehov och vad som i förlängningen händer med demokratin är inte heller nya. Vi har varit där förut. Och vi kommer att hamna där igen, och igen. Så vem i hela världen kan man då lita på – egentligen?

Wilhelm Agrell skildrar i sin bok både den internationella övervakningens utveckling och den svenska. Han är en ledande auktoritet inom området. Vem kan man lita på? är en ytterst angelägen bok i ett ämne som troligen bara kommer att väcka mer och mer intresse framöver.