Militär ledning

Ur inledningen till Militär ledning

Vad kan vi lära av krigets historia? Enligt vissa lär man sig ingenting alls. De menar att eftersom varje händelse är unik går det inte att överföra slutsatser från ”gamla” händelser och omsätta dessa på nya problem. Enligt andra ger historien oss en möjlighet att öka vår förståelse för vilka faktorer som haft påverkan. Härigenom uppnås en ökad förmåga till analys av krigets faktorer. Denna kan i sin tur användas på morgondagens problem. Dessutom kan man undvika faran att missbruka historien. Allt för ofta har man genom bristande kunskap dragit felaktiga eller schablonmässiga slutsatser av historien och okritiskt tilllämpat dessa i en annorlunda miljö. Lika vanligt är att man på grund av historielöshet uppfinner hjulet på nytt.

I all militär verksamhet föreligger ett behov av att samordna och leda olika insatser. Vad som genom tiderna förändras är sätten att utföra ledning på. Ledning utgör ett centralt ämne vid militära studier. Eftersom misstag i krig kan ge oerhörda konsekvenser förefaller det bättre att försöka lära sig av andras fel. Detta är anledningen till att i denna bok analysera ledningsprocesser i länder med krigserfarenhet. Perspektivet är ledningshistoriskt. Avsikten är att ur källorna lyfta fram för ledningen viktiga faktorer och belysande exempel.

Att skildra militära ledningsfunktioner och deras orsakssammanhang kräver ett längre tidsperspektiv. Av flera skäl är det lämpligt med en tvåhundraårig tillbakablick – att börja med Napoleonkrigen för att sedan sluta med konflikterna i f.d. Jugoslavien. I landkriget ägde en viktig förändring rum inom ledningsområdet i början av 1800-talet. Arméernas ökade storlek innebar att befälhavaren inte längre personligen kunde leda och kontrollera verksamheten. Genom att ledningsansvaret delegerades till underlydande chefer ställdes nya krav på ledningsfunktionen.

Ett annat skäl är den tekniska utvecklingen. Under mitten av 1800-talet påbörjades en vapenutveckling som innebar allt längre räckvidder, bättre precision och verkan. Detta i kombination med fler förband ökade kravet på ledningen. Med 1900-talet och flygstridskrafternas inträde växte komplexiteten ytterligare. Den fortsatta vapenutvecklingen har efterhand vidgat kravet på samordning, vilket i sin tur ställt nya krav på ledningen.

Krig innebär oftast en tvekamp. Detta kallar militärteoretikern Carl von Clausewitz för en kamp mellan viljor. Mycket i denna bok handlar om varför den ena sidan fick ett övertag i denna kamp. Oförmåga att hantera olika lednings- och vapensystems begränsningar är oftare en orsak till nederlag än att någon sida verkligen har ett konkret övertag. Ett övertag är dessutom oftast temporärt eftersom motståndaren ständigt försöker anpassa sig till hur han upplever situationen. Härav följer också en medveten strävan i denna bok att lyfta fram ledningens olika begränsningar och problem.

Denna bok är skriven utifrån följande frågeställningar:

• Vad kännetecknar god ledning?
• När och varför misslyckas ledning?

Viktigt är också att söka svaret på frågan vad som är gemensamt och vad som är särskiljande för ledning av mark-, sjö- och luftoperativ verksamhet. Ett resonemang kring dessa frågor återfinns i kapitlet Avslutande reflektioner.

Historiska studier ger svar på frågor samtidigt som ökad kunskap genererar nya frågor. Denna bok strävar efter att utgöra en länk i denna läroprocess och bidrar därmed förhoppningsvis till ökade insikter inom ämnet militär ledning.