Union eller undergång, del 1

År 1864 förklarade en av tidens mest framträdande statsmän, Otto von Bismarck, sig som en mycket varm anhängare av Skandinavien.

Liknande tankegångar uttrycktes av makthavare som Napoleon III i Frankrike och drottning Victoria i Storbritannien. I 1800-talets Europa sågs det som en naturlig utveckling att världsdelen var på väg att få färre men större självständiga stater och enandet av Tyskland respektive Italien lyftes fram som tydliga exempel på detta. Små stater väntades inte ha mycket att sätta emot i händelse av krig. Alltså måste Europas mindre nationer förena sig eller gå under.

Rädslan för denna väntade undergång fick radikala revolutionärer, framträdande politiker och kungligheter att verka för en union mellan Sverige, Norge och Danmark. Idag vet vi att skandinavismens vision aldrig blev verklighet, men tankarna kring ett enande var mer konkreta än de flesta känner till. Konkreta författningsutkast och dokumentation från hemliga förhandlingar är tydliga bevis för de här planerna. Ändå har historikerna länge avfärdat skandinavismen som tidstypiskt svärmeri, närt av en begränsad skara drömmare. Man har betraktat det som otänkbart att Skandinavien skulle bestå av något annat än separata nationalstater.

I Union eller undergång berättar historikerna Rasmus Glenthøj och Morten Nordhagen Ottesen en helt annan historia och visar hur långt gångna planerna faktiskt var.

Intresset för det enade Skandinavien fanns i både Danmark, Sverige och Norge. Anhängarna hade planer på statskupp och revolution –till och med krig– liksom ett bortrövande av den danska kungafamiljen följt av en installation av Sverige-Norges kung på den danska tronen.

Det var många som ville se den svenska kronprinsen, den blivande Karl XV, efterträda den danska kungen för att på sikt bli kung i ett enat rike. Frontfigurerna för unionstanken innefattade bland annat den svenska kungen Oskar I, den danska politikern Orla Lehmann och den norska historikern Peter Andreas Munch.