År 1808 stod Sverige vid avgrundens rand och kämpade för sin överlevnad i krig på tre olika fronter: i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland. Napoleon och tsar Alexander I hade gjort upp om att stycka Sverige utmed Motala ström. Allt höll på att ta en ända med förskräckelse.
När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges riksdag under slumpmässiga former en okänd tronföljare: den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, en verklig joker i leken. En ny tid tog sin början.
I sin bok Sverige vid avgrunden skildrar diplomaten och författaren Dag Sebastian Ahlander ett stycke omvälvande svensk historia.
En gedigen brytningspunkt i svensk historia
Hur kunde det gå så illa? Sverige hade på mindre än tjugo år glidit ned mot en avgrund. Teaterkungen Gustav III hade mördats, en förmyndarregering hade tillsatts på grundval av ett förfalskat testamente, och en ung och oerfaren regent, Gustav IV Adolf, tagit över styret som enväldig konung. Landet hade under åren 1807– 08 överfallits av Frankrike, Ryssland och Danmark i förening, och förlorat såväl Pommern som Finland. Våren 1809 avsattes Gustav IV Adolf, en ny författning antogs, ryska trupper landsteg i Grisslehamn och Umeå och en slagrörd åldring, Karl XIII, hyllades som landets nye kung. Därefter valde riksdagen fiendens överbefälhavare i Norge, Karl August, till ny tronföljare, men denne avled redan 1810 under mystiska omständigheter. Sverige hade nått botten. Roderlöst drev statsskeppet mot sin undergång.
I sin nya bok Sverige vid avgrunden. 1808–1814 skildrar Dag Sebastian Ahlander ett stycke svensk historia som sällan skildrats som en helhet. Förlusten av en finska rikshalvan, framväxten av ett nytt kungahus och ett nytt utrikespolitiskt fokus mot Norge. Det är en utveckling som leder bort från en gamla stormaktens världsuppfattning mot någonting nytt, mot det som det som skulle komma att bli vår tids Sverige.
Hela perioden 1808–14, såväl sönderfallet som återhämtningen, har sällan eller aldrig behandlats i ett sammanhang. Man har koncentrerat sig på själva statsvälvningen och den nya författningen våren 1809, men inte på Sveriges spektakulära återfödelse under åren 1813–14.
Början till det moderna Sverige
År 1808-09 stod Sverige vid avgrundens rand och kämpade för sin överlevnad i tre krig på tre olika fronter, i söder mot Napoleon, i väster mot Danmark och i öster mot Ryssland vilka öppet diskuterade möjligheten av att stycka Sverige längs Motala ström. Tanken var att Sverige skulle upphöra som självständig stat. Allt höll alltså på att ta en ända med förskräckelse.
Det är detta ”maskstungna samhälles” historia – ett dåtida uttryck – som här skildras för sentida läsare i bokens första del. Det moraliska förfallet var lika stort som det politiska. Den svenska samhällseliten uppvisade en skrämmande brist på ansvarskänsla, lojalitet, och politiskt omdöme. Det kommer som en överraskning hur obetydliga de ledande aktörerna i statsvälvningen 1809 i själva verket var, som statsmän och som militärer, ja, deras professionella och mänskliga bristfälligheter var ofta så stora att man tar sig för pannan.
Många av huvudpersonerna i detta historiska drama är förbluffande levande för oss. Det är i själva verket här vi finner bakgrunden till vår egen samtid, och det är just detta som gör statsvälvningen 1809 så spännande.
Berättelsen om anfadern till vårt nutida kungahus
När läget var som mörkast i augusti 1810 valde Sveriges riksdag under uppseendeväckande slappa och slumpmässiga former ännu en okänd tronföljare, denna gång den franske marskalken Jean-Baptiste Bernadotte, revolutionär, republikan, jakobin, marskalk och prins av Ponte Corvo. Valet blev ett lyckokast för landet.
Ensam bland handfallna svenskar, griper således fransmannen Bernadotte fullständigt oväntat in i vår historia och styr upp Sverige, från internationell slagpåse till en av segrarmakterna i slutstriderna mot Napoleon. Vald av riksdagen med det underförstådda uppdraget att återta Finland, förenar kronprins Karl Johan 1814 Norge med Sverige i en union som innebar, att vi aldrig mer behövde frukta militära anfall av arvfienden Danmark i väster. Med ett nytt gott förhållande till Ryssland lade sig freden också över vår gräns i öster. En ny tid tog sin början.
Sverige vid avgrunden. 1808–1814 följer genom sina kapitel kronologiskt en utveckling som ledde fram till brottet mellan Sverige och Finland samt formandet av det nya kungahuset. Texten har formen av en resonerande studie, kanske en diplomatisk rapportering. Det är diplomatens praktiska skrivsätt som lyser igenom i berättandet.
