Artiklar

Långfredagen – Jesu korsfästelse

Långfredagen - Vy från Golgota mot Jerusalem

Jesu korsfästelse ägde rum på den kuperade avrättningsplats som i nuvarande svenska bibelöversättning stavas Golgota, och som tidigare brukade kallas Golgata. Namnet är arameiskt och betyder ”skallen”, så benämnd eftersom kullen var formad som ett huvud.

I Johannesevangeliets beskrivning av långfredagen bär Jesus själv sitt kors – antagligen bara tvärslån – till platsen för sin död, medan de andra tre evangelisterna låter romarna tvångsrekrytera en man vid namn Simon från Kyrene att hjälpa honom. Lukas berättar också att en stor folkmassa följde med, och att i synnerhet kvinnorna sörjde och klagade. Jesus skall ha förmanat dem att inte gråta över honom, utan över sig själva och sina barn.

Väl framme erbjöds Jesus en sista stärkande klunk vin, enligt Markus spetsat med myrra, men han vägrade ta emot den. I Matteus version är vinet blandat med galla: Jesus smakar men avstår sedan från att dricka. Därefter bands eller spikades han upp på korset, varefter de avrättningsansvariga soldaterna delade upp hans kläder mellan sig genom att kasta lott om dem. Lukas är den ende av evangelisterna som låter Jesus urskulda fastbindandet eller fastnaglandet med orden ”Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör”.

Markus noterar att korsfästelsen ägde rum vid tredje timmen enligt judiskt sätt att räkna, det vill säga vid niotiden på förmiddagen, något som rimmar dåligt med Johannesevangeliets notis om att Pilatus fällde sitt avgörande beslut vid sjätte timmen, det vill säga mitt på dagen. Motsägelsen är dock bara skenbar. Johannesevangeliets författare använde, till skillnad från de andra evangelisterna, det romerska sättet att ange tid, vilket är identiskt med vårt nuvarande.

Evangelisterna är överens om att det fanns ett anslag på Jesu kors, där man kunde läsa att han var judarnas konung, detta för att formellt förklara varför han avrättats. Enligt Johannesevangeliet hade texten ”Jesus av Nasaret, judarnas konung” tillkommit på direkt order av Pontius Pilatus, och för säkerhets skull stod den på tre språk – hebreiska, latin och grekiska. Översteprästerna protesterade mot ordalydelsen och menade att det måste framgå att det var Jesus själv som hävdat att han var judakonung, inte att han verkligen hade varit det. Pilatus genmälde: ”Vad jag har skrivit, det har jag skrivit.”

Markus, Matteus och Lukas berättar att Jesu död inföll redan vid nionde timmen på långfredagen, motsvarande tretiden på eftermiddagen, sedan ett stort mörker en tid hade vilat över jorden. Om detta är korrekt var Jesu lidande på korset ovanligt kortvarigt. Flertalet uppspikade fick vänta på döden betydligt längre än så. I och för sig kan det relativt hastiga förloppet förklaras med att Jesus redan före korsfästelsen var svårt medtagen av gisslandet hos Pilatus, men det korta tidsspannet är ändå uppseendeväckande, något som talar för att det inte är gripet ur luften. Markusevangeliet har följande dödsskildring:

Vid sjätte timmen föll ett mörker över hela jorden och varade till nionde timmen. Och vid nionde timmen ropade Jesus med hög röst: ”Eloi, Eloi, lema sabachtani?” (Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?). Några som stod intill hörde det och sade: ”Han ropar på Elia.” En av dem sprang bort och fyllde en svamp med surt vin, satte den på en käpp och gav honom att dricka och sade: ”Låt oss se om Elia kommer och tar ner honom.”

Med ett högt rop slutade Jesus att andas. Och då brast förhänget i templet i två delar, uppifrån och ända ner. När officeren som stod vänd mot honom såg honom ge upp andan på det sättet sade han: ”Den mannen måste ha varit Guds son.”

Matteus har samma historia men lägger till att ”jorden skakade och klipporna rämnade, och gravarna öppnade sig” när Jesus dog. Människor som dött uppväcktes från döden, och några dagar efter långfredagen lämnade de sina gravar och gick in i Jerusalem. Lukas låter Jesus dö med en avslutande replik till Gud: ”Fader, i dina händer lämnar jag min ande.” Johannes menar att han istället sade: ”Det är fullbordat.”

Om vi överblickar all denna information är det omöjligt att sätta tilltro till de många motstridiga detaljer som evangelisterna väver in i sina Golgotaredogörelser. Förmodligen gjorde de så gott de kunde. De ville, de måste, berätta om Jesu död på långfredagen, men det rådde brist på ögonvittnen, och mängder av rykten hade varit i omlopp i decennier.

Men på en punkt har vi skäl att vara uppmärksamma: i alla fyra evangelier berättas att korsfästelsen bevittnades av några av Jesu närstående, framför allt av kvinnor. Markus pekar särskilt ut Maria från Magdala, lärjungen Jakob den yngres mor Maria och en kvinna vid namn Salome. Matteus uppger de två förstnämnda. Johannesevangeliet är utförligast och låter Jesus personligen uppmärksamma kvinnornas närvaro under långfredagen.

Johannesevangeliet poängterar dessutom att kropparna inte fick hänga kvar på korset under påsksabbaten. Följaktligen bad judarna Pontius Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas, vilket förväntades resultera i ett snabbt döende av kvävning, varefter liken skulle tas bort. Romarna gick med på detta och slog sönder benen på rövarna som varit korsfästa tillsammans med Jesus, och som ännu levde. När de kom till mannen i mitten fann de att han var död. Alltså krossade de inte benen, men en av soldaterna stack upp sidan på Jesus med sin lans, så att det kom ut blod och vatten.

Jesus var död. Nu måste han begravas. Eller rättare sagt: det måste han inte alls. I teorin var det fullt möjligt att han blev hängande på korset för att ruttna, som föda för kråkor, tills romarna tröttnade och vräkte ned honom i en fattiggrav eller slängde ut honom i vildmarken. För den som intar ett hyperkritiskt perspektiv och söker underkänna det mesta i evangelierna är det enkelt att peka på att Jesu begravning och uppståndelse fyllde en teologisk funktion och därför inte är att lita på. Tendensen ledde, kan kritikern fortsätta, till att man hittade på allt om händelserna under långfredagen, inklusive begravningen.

Men det är att ta källkritiken för långt. I Jesu fall är vi nämligen så lyckligt lottade att vi har namnet på en person som åtog sig att ordna begravningen: Josef från Arimataia, en ansedd rådsherre som, för att citera Markus, ”också han väntade på Guds rike”. Att vi har ett namn, kombinerat med att varken romare eller judar ville ha stinkande lik på Golgota under påskhelgen, är ett starkt argument för att Jesus blev begravd.

Texten om långfredagen är ett utdrag från...

Jesus

149 kr
Jesus – historiens mest kända individ – finns det mer att skriva om honom? Ja, anser historikern Dick Harrison, särskilt om man vänder på perspektiven och ställer frågor som är intressanta för nutidsmänniskan.

Alla har hört talas om mannen från Nasaret som var verksam i Galileen, hamnade i bråk med de styrande i Jerusalem och avrättades i relativt ung ålder. I den här boken går Dick Harrison flera steg längre och skildrar inte bara den historiska personen Jesus utan resonerar också kring fundamenten i kristendomen uppståndelsen, himmelsfärden, miraklen. Finns det historiska belägg för detta?

Jesus är en problematiserande, kunnig levnadsteckning över en av världshistoriens mest omdebatterade människor. Det är upp till läsaren att avgöra om problemen får sin lösning och om författaren bringar nytt ljus över Jesu liv och gärning. Eller som objektet för denna bok själv skulle ha konstaterat, “sök, så skall ni finna”.

Boken ingår i serien Världens dramatiska historia.

Du kanske också är intresserad av...

Heliga Birgitta

149 kr

Ingen som intresserar sig för svensk medel tid kommer runt Birgitta Birgersdotter. Idag har hon närmast uppnått ikonstatus och 1999 utsågs heliga Birgitta av påven till europeiskt skyddshelgon. Som mystiker och kristen profet blev hon berömd över hela kontinenten redan under sin livstid och hennes nedtecknade uppenbarelser utgör ett unikt källmaterial för historiker. Samtidigt är bilden av henne mångbottnad. Det är lika lätt att slå ett slag för Birgitta som glödande feministisk föregångare som att anklaga henne för att hetsa till religiöst motiverade folkmord och andra krigsförbrytelser.

Med fängslande berättarglädje och djupa kunskaper skildrar Dick Harrison heliga Birgittas liv och gärning. Det är historien om en kvinna som kombinerade vänlighet och gränslös fromhet med en järnhård vilja. Boken ingår i serien Sveriges dramatiska historia.

Döden i Rom

229 kr
OBS: Print on Demand. Leveranstid ca 10 arbetsdagar

»Websters bok utgör en god sammanfattning av döendets och dödssynens historia.« Svenska Dagbladet

Döden i Rom är dels en guidebok till Roms dödsmonument, dels en historiebok i det annorlunda ämnet döden. Boken går från antiken via medeltiden, barocken och romantiken fram till modern tid. Den röda tråden är självklart döden i genomgående teman som avrättningar, begravningsritualer och likhantering.